fristaden

Handling/Storyline:

På 60-talet efter Kristus får romaren Valerius (Daniele Liotti) uppdraget av kejsaren (Max von Sydow) att åka till provinsen i romerska riket där Jerusalem är huvudstad. Han ska försöka komma på sanningen om upprorsmakaren Jesus och hans lärljungar och förhoppningsvis finna svaret på evigt liv. Med sig har han en germansk slav (Dolph Lundgren) som visar sig vara ytterst användbar då det ofta går våldsamt till där nere. Valerius träffar och kärar ner sig i den halvjudiska Tabitha (Mónica Cruz) som i hemlighet har blivit intresserad av de kristnas tro. Sedan utspelar sig ett par ränker i kulisserna mellan romare mot romare, romare mot de kristna, judiska lärde mot kristna och så vidare. Någon vill inte att Valerius ska få reda på sanningen.

60 A.D. the Roman Valerius (Daniele Liotti) is given the assignment by the Emperor (Max von Sydow) to go to the province in the Roman Empire where Jerusalem is the capital. He is to find out the truth about the rebel Jesus and his disciples and hopefully find the answer for eternal life. With him is a Germanic slave (Dolph Lundgren) who proves to be come in hand since things are rather rough down there. Valerius meets and falls in love with half-Jewish Tabitha (Mónica Cruz) who in secret has become interested in the faith of the Christians. Then there are plots among Romans, Christians and Jewish scholars. Someone doesn't want Valerius to find out the truth.

Bäst/Best:

Miljöerna var faktiskt ett plus. Ganska varierande landskap som man förs till genom hela filmen.

The sceneries are actually good. It's a pretty varied landscape that takes you through the movie.

SämstWorst:

Det är stundtals rätt så taffligt gjort även om kostymer känns trovärdiga. Ibland undrar jag om inte en del faktiskt är dubbade i filmen, skådespelarna verkar inte veta vad de håller på med och ser mest besvärade ut. Jag undrar lite varför det alltid blir pinsamt när filmer som har ett kristet tema ska göras? Det känns oäkta och oengagerat, tyvärr. Vincenzo Bocciarelli som Caligula i slutet var både bäst och sämst med sitt enormt skojiga överspel.

It's occasionly rather badly done although the costumes are credible. Sometimes I do wonder if not some of the actors are dubbed in the movie, they don't seem to know what they are doing and look more confused. Why is it that it always becomes embarrassing when movies with a Christian theme are made? It feels unreal and half-hearted, I must say. Vincenzo Bocciarelli as Caligula in the end is both the best and the worst with his amusing over the top acting.

Betyg/Grading:

1/5: Det här var inte så spännande som det kunde ha blivit.
1/5: This wasn't as exciting as it could have been,

Jag tänkte skriva några rader om ett väldigt "hemland" nu. För många är "hem" kanske Sverige eller ibland mest begränsat till ett visst område eller en stad, t.ex. folk som bor i Mora känner lokalpatriotism i sitt firande av sin kulturhistoria och midsommar. Många tycker att hem är hem i Mora mycket pga det. Stockholm kan kännas som hem för stockholmare därför världen är där, och " på landet" är utanför. Det kan finnas många orsaker till sina rötters lojalitet. Men tänk att kunna göra världen större!

Norden består av fem självständiga länder: Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island. Sedan är Färöarna och Grönland till viss del självstyrande inom Danmark. Samernas land, eller Sápmi är uppdelat mellan Norge, Sverige, Finland och Ryssland och har ingen officiell status som självständigt. Ibland brukar även Estland räknas in till det nordiska området.

Det som kan vara en gemensam nämnare för Norden är att vi genom vårt gemensamma kulturarv faktiskt kan förstå varandra över gränserna med hjälp av de språkliga resurser som finns tillgängliga. Danska och svenska har, trots väldigt skiftande uttal, många gemensamma nämnare då bägge tillhör den östligt nordiska språkstammen. För en svensk är det faktiskt helt möjligt att förstå danska, om man vill.

Norska bokmålet är lättare för svenskars öron att förstå medan nynorsk kräver lite mer koncentration. Den trion av språk: svenska, norska och danska har man väldigt stor nytta av att ha några kunskaper i om man ska tala med islänningar, grönländare eller färingar. Danska är nämligen första främmande språk i de områden. Man kommer därför också ganska långt med norsk-svenska då bokmålsnorska påminner en hel del om danska, fast med annat uttal.

Färöiska och isländska tillhör (med norska) den västliga språkstammen av nordiska. Det är inte helt lätt som svensk att utan förkunskaper förstå de språken. Vissa västliga norska dialekter kan faktiskt göra det, mycket beroende av att isländska och färöiska faktiskt härstammade från västnorge en gång i tiden. Men på diplomatisk norsk-svenska kan man klara sig rätt så bra i Tórshavn på Färöarna, det vet jag av egen erfarenhet.

Bryggan till öst och Finland kan för alla övriga nordiska språk korsas tack vare finlandssvenskan som talas på Åland och finska västkusten. Svenska är faktiskt ett officiellt språk i Finland jämte finskan och genom en försvenskning av sina egna språk kan islänningar, färingar, danskar och norrmän säkert ta sig runt i de finlandssvenska områdena utan större problem. Det handlar ju om att lyssna och vilja förstå, fånga upp särskilda ord som man gör till sina egna, och därmed ökar förståelsen.

Nu när man vet detta, att språkbryggor i Norden kan korsas, kanske man skulle tänka till en extra gång innan man väljer Egypten, Mallorca eller Bulgarien som resemål för sin semester? Svenskar av idag är så anglofierade att de till och med väljer bort svenska ord framför engelska i sitt dagliga tal. Engelskan ska användas på semestern, punkt slut. Det är ju helt sant och riktigt om man ska åka långt. Men om man tänker på rikedomen som finns i det nordiska området finns en hel värld att utforska! Isbjörnssafari på Svalbard, långa vandringsleder på Streymoy, konstpaus på Lousiana eller vid Skagen, ridning nära Vatnajökull, skärgårdsliv vid Ålands kust, fiske på ön Hitra utanför Trondheim. Listan kan göras lång. Nu tycker jag att någon borde starta Nordresor med temaresor inom Norden, så att folk får upp ögonen för detta väldiga hemland.

Summary in English:

Now I'm going to write a little about the Nordic region, a mighty "homeland". To many, home is Sweden, a regional area or a city. For instance people of the city of Mora (known for its cultural heritage) might consider their city as "home" because of the regional celebration of Midsummer. The same with people from Stockholm, who separate their city from "the countryside" due to regional territory. There are many reasons why people have a feel for their roots. But what about making the world a bigger place!

The Nordic region consists of five independant countries: Sweden, Norway, Finland, Iceland and Denmark. The Faroe Islands and Greenland are self-goverened to an extent within Denmark. Then the Sami land, or Sápmi is divided between Norway, Finland, Russia and Sweden and has no official status as a country. Sometimes Estonia is also included into the Nordic region.

The common thread for this region is that we can actually understand each other across the borders through our common cultural heritage and the linguistic resources that are available. Danish and Swedish have, though a huge differential in the pronounciation, very much in common since they both derive from the eastern nordic language family. For a Swedish person it is very possible to understand Danish if you really want it.

The Norwegian Bokmål (book-language) is easier for Swedish ears to comprehend, while the nynorsk (New Norwegian) takes a little more practise. The trio of languages Swedish, Norwegian and Danish comes in handy when you are speaking to Icelanders, Greenlanders or Faroese people. Danish is the first foreign language in those regions. You can get very far by using a Swedish-Norwegian mix, when bokmål-Norwegian reminds of Danish, but with a slight different pronounciation.

Faroese and Icelandic belongs (with Norwegian) to the west nordic language family. It's not very easy for an untrained ear to understand those languages, although some west-Norwegian dialects are known to do that. It depends on the fact that both Icelandic and Faroese once originated from old western Norwegian. I know from experience that using a diplomatic Swedish-Norwegian can take you far in the town of Tórshavn on the Faroe Islands.

The bridge to the east and Finland can be crossed through Finland Swedish, a variant that can be understood by most other Nordic people. It is mainly spoken on the west coast of Finland and also on the island Åland. Swedish is the second official language in Finland and by making their own language more adapted to Swedish I believe most Icelanders, Norwegians, Faroese and Danes wouldn't have too much trouble going around in those Finn-Swedish regions. It's all about wanting to understand, to pick up words and expressions, making them your own and thereby increase your understanding.

Now, when you know about this, that language gaps can be fixed, maybe you will think again before choosing Egypt, Mallorca or Bulgaria as the destination for your holiday trip? Swedish people of today are so anglofied that they resort in using English words before Swedish in their daily life. English is to be used on the holiday, end of story. That is to be true and good if you are going far away. But if you think about the richness in the Nordic region there is a whole world to explore! Polar bear safari on Svalbard, long hiking trails on Streymoy, art stop in Skagen, horse riding near Vatnajökul, fishing outside Trondheim on the island Hitra, archepelago exploring by the Åland coast. The list can become long. So now I feel that someone should start a travel company called Nordic Travels, so more people can become aware of the Nordic region.