Att se är att tro? / Seeing is believing?
Jag är övertygad om att alla människor vill ha något att relatera till eller tro på. Många i dagens värld och Sverige i synnerhet har blivit intellektualiserade till en sorts humanism genom aktiv åsiktsvändande av de styrande. Denna uppfattning har på senare år blivit utmanad av både privatreligiösitet, alternativa spiritistiska trossystem och inte minst den växande del av befolkningen som är muslimer. Vetenskapens "att se är att tro" blir inte lika självklart då, speciellt som vi i Sverige ska ha respekt för (vissa) människors sätt att tycka och tro.
Själv är jag kristen men har inte alltid varit det. Jag minns ändå tydligt somrarna hos mormor i Roteberg som pojk och den positiva anda och atmosfär som fanns där när hon berättade om sin tro och ibland sjöng gamla kristna sånger för oss barn. När jag började utveckla egna tankar om livet och döden fick jag en stark dödsångest en period och jag tror att det var en viktig tid för mitt eget framtida sökande. Hemma fanns det ett kristet arv men ingen var längre aktiv pga för många slag i huvudet med bibeln, kan man säga. Mina föräldrar hade varit med i pingstkyrkan så kort och hastigt men blivit illa behandlade och liksom "stängt av". Trots det fanns det ändå en öppen och god atmosfär vänligt sinnad gentemot kristen tro. I tonåren så blev jag på allvar intresserad av mystiska saker, platser och företeelser och lånade böcker i massor. Det som intresserade mig mest var nog kryptozoologi, UFO, astral projektion och överlag massor av oförklarliga händelser. Det blev som en hobby men det gick aldrig särskilt långt som någon form av utövning annat än i liten skala. Det var mer kittlande spännande på något vis, mer spännande var det att lyssna på hur andra berättade om sina upplevelser om t.ex. det överensstämmande i någon spådom eller liknande. Hur i all världen kunde någon helt okänd veta så mycket om den eller dens personliga liv? En del historier blev som vandringssägner nästan, gånger där kontakten med det okända inte alltid slutade så lyckligt...
I samband med konfirmationen så svängde allt. Vi hade nämligen turen att ha ett konfirmationslag som faktiskt trodde på det som de talade om och inte var främmande för att ta även svåra diskussioner. Jag blev fascinerad av undervisningen och hittade liksom "hem" på ett sätt. Efter att ha jämfört undervisningen med det jag nu började läsa i Bibeln så bestämde jag mig för att ge Gud en allvarlig chans, inte bara tycka gott om kristendomen och samtidigt pyssla med det okända, som bara var "spännande". Jag hade hört folk tala om kristna, hur knäppa de kunde bli och hur kristna själva brukade berätta om enorma förändringar på stubben. När jag bad frälsningsbönen som fanns i min Gideonitbibel så väntade jag mig nästan vad som helst. Åska! Änglakörer! En ljudlig basröst! Inget speciellt hände alls faktiskt. Nästan så att jag blev besviken, men det kändes rätt ändå på något vis - ända in i hjärteroten. Efter konfirmandtiden var över så var jag sprudlande full av frågor och hamnade på min fars inrådan till slut i pingstkyrkan. Där började en flera års lång kontakt med frågor och svar med dåvarande pastor Tomas. Det var precis det jag behövde just då. Inga frågor var för svåra, inte alltid att jag fick svar men ändå så var det viktigt för mig att få ställa dem. I början tror jag att jag svalde hela "ärkepingst" paketet alltför lätt, men jag hade inte så mycket att jämföra med. Hur skulle en kristen vara? Så jag härmade så gott jag kunde tills jag efter några år hade hittat mitt eget uttryckssätt. Jag skulle inte kalla mig "pingstvän" idag. För mig är samfundet inte det viktiga, där jag känner mig "hemma" i en kyrka är dit jag går.
Detta med åska och röster då? Nja...det fungerar inte så för mig oftast, men Gud har visat vad Han vill med tankar, drömmar och mer subtila medel. Tankarna är ju som en sorts inre röster för oss när vi tänker kan man säga, så även när Gud vill tala om något jag borde veta. Det är övernaturliga saker som jag inte kan förklara. Men jag märker en tydlig skillnad gentemot mitt intresse för det okända, där det där odefinerbara spännande "suget" inte gav mig något riktigt lugn. Nu har jag istället ett inre grundlugn som inte kan beskrivas med ord och framförallt en gemenskap med min Gud, som det var tänkt från allra första början. Det är fantastiskt att Jesus inte bara är en historisk person som hjälpte en massa människor, utan också lever idag och kan hjälpa på samma sätt.
Summary in English:
I'm convinced that all humans want to identify with something that's greater than themselves or want to have something to believe in. Most people in our conrer of the world and Sweden in particular, have become intellectualised by humanistic philosophy by the people in power. This idea has been challenged during the last few years from both those who are religious in private, those who propagate a spiritualistic system of faith and last but certainly not least the growing number of those who are muslims. The scientific notion "seeing is believing" is not as valid in that case. Where does one draw the line, as we in Sweden are supposed to respect (some) people's view on things?
I'm a Christian myself but started off as a young agnostic positive towards Christianity and the golden rule ideals. Spending summers at my grandma's I enjoyed listening to her telling us kids about her faith and sometimes singing old hymns. At home there was a Christian heritage but no one really was fully active due some misfortunes in the local Pentecostal church my parents briefly joined and disbanded. They were treated badly there. Despite that there was an open and good atmosphere in our home towards Christianity. When I hit my teenage years I had become involved in reading about the unknown and I read stacks of books about it. My favorites were things like cryptozoology, UFO's, astral projection and other obscure things in that vein. It was more of a hobby to me and I never really tried stuff on a greater scale. It was exciting and edgy in a sort of way, but more exciting was to hear stories from people who had actually tried things. Some of the stories were almost like urban legends, with a bad ending for some of the stories, in their contacts with the unknown...
In the Swedish State Church you can undergo a thing called confirmation of the faith and it was during this time that things took a whole new turn for me. The priests, chaplains and the other staff actually believed what they were teaching and weren't afraid to get into discussions. I felt really "at home" and was fascinated by the teaching. I decided to make a serious effort and read the prayer of salvation in the back of a Gideonite Bible. People had told me that Christians were a bit odd and Christians themselves sometimes spoke of clear voices and radical conversions. I was really expecting anything. Thunder! Choirs of angels! Deep bass-voice! But really, nothing major happened and I was a bit disappointed. Still I felt totally at peace to the very core of my heart. After the time in the State Church was over I still had millions of questions and I ended up in the very same local Pentecostal church my parents had had their spiritual abuse from. I had mixed emotions about it but in the end it was a good experience and I had nice contact with the pastor ther, Tomas for a couple of years. At first I think I swallowed the "Arch Pentecostal" concept a little too easy but over the years my own faith has grown and got a life of its own.
What about the voices then? Thunder? Well, for me it's been different from time to time. God has shown me things through thoughts, dreams and other subtle ways. Our own thoughts are like voices to us humans, in a similar way it works when God wants me to know something special. Those are supernatural things I can't explain, and I can sense a great deal of difference from the unknown supernatural side, where the tingeling "void" just was interesting without giving me peace of mind. Instead, today I enjoy an inner calm that is hard to describe but the coolest thing is that I have fellowship with God. It's amazing that Jesus wasn't just a historical person that helped people back in the day, but he is alive today to help people too!
Själv är jag kristen men har inte alltid varit det. Jag minns ändå tydligt somrarna hos mormor i Roteberg som pojk och den positiva anda och atmosfär som fanns där när hon berättade om sin tro och ibland sjöng gamla kristna sånger för oss barn. När jag började utveckla egna tankar om livet och döden fick jag en stark dödsångest en period och jag tror att det var en viktig tid för mitt eget framtida sökande. Hemma fanns det ett kristet arv men ingen var längre aktiv pga för många slag i huvudet med bibeln, kan man säga. Mina föräldrar hade varit med i pingstkyrkan så kort och hastigt men blivit illa behandlade och liksom "stängt av". Trots det fanns det ändå en öppen och god atmosfär vänligt sinnad gentemot kristen tro. I tonåren så blev jag på allvar intresserad av mystiska saker, platser och företeelser och lånade böcker i massor. Det som intresserade mig mest var nog kryptozoologi, UFO, astral projektion och överlag massor av oförklarliga händelser. Det blev som en hobby men det gick aldrig särskilt långt som någon form av utövning annat än i liten skala. Det var mer kittlande spännande på något vis, mer spännande var det att lyssna på hur andra berättade om sina upplevelser om t.ex. det överensstämmande i någon spådom eller liknande. Hur i all världen kunde någon helt okänd veta så mycket om den eller dens personliga liv? En del historier blev som vandringssägner nästan, gånger där kontakten med det okända inte alltid slutade så lyckligt...
I samband med konfirmationen så svängde allt. Vi hade nämligen turen att ha ett konfirmationslag som faktiskt trodde på det som de talade om och inte var främmande för att ta även svåra diskussioner. Jag blev fascinerad av undervisningen och hittade liksom "hem" på ett sätt. Efter att ha jämfört undervisningen med det jag nu började läsa i Bibeln så bestämde jag mig för att ge Gud en allvarlig chans, inte bara tycka gott om kristendomen och samtidigt pyssla med det okända, som bara var "spännande". Jag hade hört folk tala om kristna, hur knäppa de kunde bli och hur kristna själva brukade berätta om enorma förändringar på stubben. När jag bad frälsningsbönen som fanns i min Gideonitbibel så väntade jag mig nästan vad som helst. Åska! Änglakörer! En ljudlig basröst! Inget speciellt hände alls faktiskt. Nästan så att jag blev besviken, men det kändes rätt ändå på något vis - ända in i hjärteroten. Efter konfirmandtiden var över så var jag sprudlande full av frågor och hamnade på min fars inrådan till slut i pingstkyrkan. Där började en flera års lång kontakt med frågor och svar med dåvarande pastor Tomas. Det var precis det jag behövde just då. Inga frågor var för svåra, inte alltid att jag fick svar men ändå så var det viktigt för mig att få ställa dem. I början tror jag att jag svalde hela "ärkepingst" paketet alltför lätt, men jag hade inte så mycket att jämföra med. Hur skulle en kristen vara? Så jag härmade så gott jag kunde tills jag efter några år hade hittat mitt eget uttryckssätt. Jag skulle inte kalla mig "pingstvän" idag. För mig är samfundet inte det viktiga, där jag känner mig "hemma" i en kyrka är dit jag går.
Detta med åska och röster då? Nja...det fungerar inte så för mig oftast, men Gud har visat vad Han vill med tankar, drömmar och mer subtila medel. Tankarna är ju som en sorts inre röster för oss när vi tänker kan man säga, så även när Gud vill tala om något jag borde veta. Det är övernaturliga saker som jag inte kan förklara. Men jag märker en tydlig skillnad gentemot mitt intresse för det okända, där det där odefinerbara spännande "suget" inte gav mig något riktigt lugn. Nu har jag istället ett inre grundlugn som inte kan beskrivas med ord och framförallt en gemenskap med min Gud, som det var tänkt från allra första början. Det är fantastiskt att Jesus inte bara är en historisk person som hjälpte en massa människor, utan också lever idag och kan hjälpa på samma sätt.
Summary in English:
I'm convinced that all humans want to identify with something that's greater than themselves or want to have something to believe in. Most people in our conrer of the world and Sweden in particular, have become intellectualised by humanistic philosophy by the people in power. This idea has been challenged during the last few years from both those who are religious in private, those who propagate a spiritualistic system of faith and last but certainly not least the growing number of those who are muslims. The scientific notion "seeing is believing" is not as valid in that case. Where does one draw the line, as we in Sweden are supposed to respect (some) people's view on things?
I'm a Christian myself but started off as a young agnostic positive towards Christianity and the golden rule ideals. Spending summers at my grandma's I enjoyed listening to her telling us kids about her faith and sometimes singing old hymns. At home there was a Christian heritage but no one really was fully active due some misfortunes in the local Pentecostal church my parents briefly joined and disbanded. They were treated badly there. Despite that there was an open and good atmosphere in our home towards Christianity. When I hit my teenage years I had become involved in reading about the unknown and I read stacks of books about it. My favorites were things like cryptozoology, UFO's, astral projection and other obscure things in that vein. It was more of a hobby to me and I never really tried stuff on a greater scale. It was exciting and edgy in a sort of way, but more exciting was to hear stories from people who had actually tried things. Some of the stories were almost like urban legends, with a bad ending for some of the stories, in their contacts with the unknown...
In the Swedish State Church you can undergo a thing called confirmation of the faith and it was during this time that things took a whole new turn for me. The priests, chaplains and the other staff actually believed what they were teaching and weren't afraid to get into discussions. I felt really "at home" and was fascinated by the teaching. I decided to make a serious effort and read the prayer of salvation in the back of a Gideonite Bible. People had told me that Christians were a bit odd and Christians themselves sometimes spoke of clear voices and radical conversions. I was really expecting anything. Thunder! Choirs of angels! Deep bass-voice! But really, nothing major happened and I was a bit disappointed. Still I felt totally at peace to the very core of my heart. After the time in the State Church was over I still had millions of questions and I ended up in the very same local Pentecostal church my parents had had their spiritual abuse from. I had mixed emotions about it but in the end it was a good experience and I had nice contact with the pastor ther, Tomas for a couple of years. At first I think I swallowed the "Arch Pentecostal" concept a little too easy but over the years my own faith has grown and got a life of its own.
What about the voices then? Thunder? Well, for me it's been different from time to time. God has shown me things through thoughts, dreams and other subtle ways. Our own thoughts are like voices to us humans, in a similar way it works when God wants me to know something special. Those are supernatural things I can't explain, and I can sense a great deal of difference from the unknown supernatural side, where the tingeling "void" just was interesting without giving me peace of mind. Instead, today I enjoy an inner calm that is hard to describe but the coolest thing is that I have fellowship with God. It's amazing that Jesus wasn't just a historical person that helped people back in the day, but he is alive today to help people too!