fristaden

Nu är Landskrona vårt enda hem, efter att ha skeppat möbler och grejor från lägenheten i Hjärup i några veckor. Veckan innan min födelsedag kom mina föräldrar ner på besök och hjälpte till med en del av flytten och den inte så lätta flyttstädningen. Det var mycket kul att ha dom ner och för det mesta gick det bra. Fader har sina sidor ibland men om det blir för mycket negativt snack får man försöka leda in samtalet på andra saker. Jag visade mor Lund och jag tror att hon blev imponerad av bokhandeln Arken.

Efter de hade åkt hem så var den 31 på måndagen. Jag tänkte ta en lugn dag och koppla av, frun har äntligen fått jobb och var borta i Lund för tillfället. Då ringer telefonen och det är kvinnan i duon som var våra hyresvärdar i Hjärup. Efter vi hade flyttstädat det sista på söndagkväll så bestämde vi nämligen att gå ned med nycklarna (2/3) till hyresvärdarna innan vi åkte till Landskrona. De var på bio så kvinnans mor tog emot dem. Efter det hade visste vi att de skulle kontakta oss för att boka in en kontrollbesiktning, för det är ju så det fungerar. Ändå, den måndagen så ringde hon iallafall och var helt inställd på strid. Bl.a. så ifrågasatte hon hur vi tänkte och om vi ens hade städat. Jag tyckte att det var ganska onödigt, vidare som hon kommenterade varför vi hade lämnat sopor (fast om man skulle ha lite koll, vilket hon inte verkade ha, så kan soptjänst ta även extra större sopor förutom den ordinare, för en extra avgift) medan jag försökte förklara situationen som vi hade bestämt med de som ska bo där efter oss. Hon hävdade då att de nya hyresgästerna skulle flytta in omgående, men det var konstigt, sade jag, för enligt mannen i det andra paret skulle de inte flytta in förrän den 10 april. Antingen var någon inte helt ärlig, ljög rakt ut eller så var det andra saker i görningen, tänkte jag. Det uppskattades inte. Så vi fick inställa oss på måndagkväll när frun kom hem för att göra en extra flyttstädning, så hon skulle kunna peka (säkert bokstavligt!) vart det var illa städat, även om hon framhöll att hon inte var petig. Redan direkt så kom hon stridsklar och ville liksom skapa maktrummet och frugan försökte förklara hur läget låg, att vi visst var på det klara med att vi skulle kunna behöva göra kompletteringar på städningen men sättet som det riktigt krävdes på - som hennes rätt att vara på högre nivå och vi i underläge, var galet. Jag tyckte mig skymta den sanna inställningen till oss när hon behövde höja rösten. Underligt nog så hade hon och hennes man olika åsikter, när det kom till frågan om de någonsin tvivlade på att vi alls hade flyttstädat - han sa nej och hon ja nästan samtidigt. Det kändes som att allt varit uppdämt i alla dessa år som vi bott där, och att hon äntligen slapp vara artig och bara kunde lätta på trycket. Hon var verkligen en missnöjd resenär.

Det är inte svårt att räkna ut att vi fick ännu en flyttstädning att ta hand om, eftersom hon verkligen inte var nöjd. Det som var intressant att se var hur hennes man försökte "laga" relationen till oss när hon inte var i närheten. Så i onsdags fick vi åka dit efter jobb och studier och göra klart det sista som behövdes göras. Efter det var klart så kom de gående. Jag hade nästan förberett mig på ännu en konfrontation och i tankarna övat under dagen på möjliga och omöjliga scenarion att förhålla mig till. Men se och häpna, bägge var lugna och det var verkligen som någon hade bytt sidan av ett mynt. Hon var övertrevlig på ett sätt som får mig att fundera på Dr. Jekyll & Mr Hyde. Vi beslöt att spela med, ingen anlending att ropa "varg" - den som mister kontrollen och behöver höja rösten har ju redan förlorat ett argument. Makt är ju inget som man äger, den existerar bara när den utövas, som dramatikern Helander skriver (Barnteater & Barndiskurser, s. 7, 2003)  Allt visade sig vara helt i ordning nu så de fick den sista nyckeln innan det var tack och farväl. Nu känns det skönt att vara fri därifrån. Det är klart man undrar vad det har varit som damen har retat sig på så mycket genom åren så att öppna fönster stängdes hastigt när vi närmade oss dom, bara hälsade på vår hund om vi råkade mötas på en väg eller varför hon så sällan sade ett enkelt "hej" då och då, som hennes man gjorde? Ingen idé att behöva ta reda på det nu egentligen. Nu ska vi njuta av vårt nya liv i Landskrona. Hoppas det går bättre för de nya hyresgästerna.

Summary in English:

Now our home is in Landskrona, after shipping furniture and stuff from Hjärup for a couple of weeks now. During the week prior to my birthday on the 31st of March my parents came down to visit and help with the moving away. It was nice to have them here and I took mum on a tour of Lund, which she appriciated, especially the bookshop Arken (The Arch).

The 31st was on Monday and I thought about having a calm day. My wife have got a job now and was away in Lund. Then the phone rings and it's the the lady from the couple who have been our landlords in Hjärup. After we had cleaned up the last on Sunday we went down to leave the keys (2/3) before we would go back to Landskrona. They were at the cinema and not at home but the lady's mother accepted them. We knew they would contact us later to set a date for a control-check of the flat, which is customary. Yet, on this Monday when she called she was set out to fight. She questioned whether at all we had cleaned and wondered what we were thinking. I thought that was uncalled for, on she kept complaining about the bags of trash we had left (though, if you are in control of your household you would know, which she apparently didn't, that the company that handles trash also take bigger objects for an extra fee) while I tried to explain that we had sorted that out with the new tenants. The claim she gave that it needed to be cleaned out since they would move in as soon as possible seemed strange, since the guy in the new tenant couple told us they were coming down April 10th. Either someone is decietful or plainly lying or else something strange is going on, I thought. It was not appreciated nevertheless. So on Monday we were to show up after work and studies to give the flat a nice cleaning rub, and she wanted to point (literally!) on areas that we'd missed. She promoted herself as not so pedantic. At the moment as we arrived she came over and was ready to sling words. My wife tried to explain that we were well aware that we could need to clean maybe one more time, but that there was no need to present it in such an aggressive manner. On her terms - being on a superior level and gushing down at us. I think I got a glimpse of her real attitude towards us when it caused her to raise her voice at us. Surprisingly her and her husband didn't have a joint stand when the question came up whether they ever doubted on us cleaning at all. She said yes and he said no almost at the same time. It felt as if it had  finally been released, all this time we'd been living there she now didn't need to be polite anymore. She was definately one unhappy camper.

Needless to say, we got to do another tidying up in the end. She was quite unsatisfied. It was also interesting to see how her husband tried to "fix" the element of relationship between us and them when she was in another room. On Wednesday we had to go there again to do the last bits. After we'd finished they came walking into our patch. I was almost ready for a confrontation and had made up different scenarios in my head during the day. But lo and behold, both of them were calm and it was like shifting the side of a coin. She was exaggeratingly nice in a way that made me think of Dr Jekyll & Mr Hyde. We decided to go along, no need to cry "wolf" - the one who raises their voice has lost the argument anyway. Power exists only when it is used, but is never owned, as the Swedish dramatic Helander writes (Children's Theatre & dissertations, p 7, 2003). Everything seemed to be in order according to them, so we left the last key in their care and left. It feels good that it's now over with. Yet, I can't help but wonder what she had against us over the years, when an open window suddenly shut as soon as we accidently were too close to it, why she greeted our dog but not us, not even a short "hello", like her husband always did. Of course there's no need to dwell upon that anymore. Now we'll enjoy our life in Landskrona. I do hope it will be better for the new tenants.