Ett danskt besök / A Danish visit
Min goda vän Mie skulle åka in till Malmö idag för en liten tur i staden, då passade hon på att träffa mig och min fru också. Hennes tåg från Svågertorp kom in tidigt, jag själv var på högskolan och frun var hemma fram till strax före 12 idag. Vi bestämde att mötas vid Hilton nära Triangeln vid 12.30 - Mie såg inte att vi smög på henne bakifrån förrän det var försent: överraskad! Haha. Hon verkade mycket piggare idag än innan hon blev färdig lärare, och alla blev piggare på att få lite mat i oss sedan. Vi åt på restaurang ANKARA, som serverar turkisk buffé.
Det som var den stora utmaningen idag var att vi skulle prata svenska med henne utan att att använda dansk/norska alltför mycket och absolut ingen engelska (vi har ju inget emot engelska språket, men det är oftast det lätta alternativet att ta till engelska när det kör ihop sig). Mie är ju en glad dansk, så hon var med på noterna - då vi talade ganska långsamt. Hon har ett sådant fantastiskt språköra och är genuint intresserad av att lära sig nya ord, meningar och konstiga uttryck. Idag imponerade hon med råge! Allt lyssnande på svensk oförskämd hip-hop och The Real Group har varit värt allt!!!
Jag har varit nyfiken på en utställning med isländske avantgardekonstnären Hreinn Friðfinnsson ända sedan jag fick se den stora banderollen mellan två byggnader vid centralstationen. Idag var det dags att besöka Malmö Konsthall igen, senast jag såg en utställning där var under min tid i Viebäck för ca 10 år sedan. Vi kom precis lagom till en guidetur men hoppade av den rätt snabbt. Guiden var så excentrisk att det blev jobbigt att lyssna för länge. Vi gick själva omkring bland Hreinns konstverk istället, men det var ju lite speciell stil konstnären själv hade. En del var bara...man suckade och gick vidare. Det känns dumt att behöva läsa in vad konstnärer har tänkt och så fantastiskt djupt allt ska vara precis hela tiden, när många saker kan göras av vilka människor som helst (se bild nedan). Men i allt så var det lite intressant att se på utställning igen, det var länge sedan.
Vid 16.10 så följde vi med Mie ner till busshållplatsen och sade hej då för den här gången. Nästa gång vi möts vill Mie att det blir i Danmark. Jag håller med.
Summary in English:
Today I got a visit from my Danish friend Mie in Malmö city. We met up near Hilton hotel and started our little venture with a nice buffé meal at a Turkish restaurant called ANKARA. Her train came in early but I was at Uni and the Mrs. was at home until at least some minutes before 12.00.
The big challenge today was that we had agreed to speak in Swedish to her without trying to resort to some Danish/Norwegian and no English at all (not that we despise the Engish language, it's just that it so easily gets to that when all words run out). We were mindset on speaking slowly and Mie was all up for that. She has such a good ear for language and tonations - always keen to learn new words, sentences and expressions. She really impressed today! I guess all that listening to Swedish rude hip-hop music and the vocal group The Real Group finally paid off!!!
I have been longing to see the exhibition by the Icelandic avantgarde artist Hreinn Friðfinnsson for quite some time now, always some poster or a banner catching my eye. Today was the day to visit Malmö Art Hall again to see it. Last time I saw something there must have been about 10 years ago when I was still studying at Viebäck. We arrived just in time to join a guided tour but shortly disbanded. The guide was so eccentric it was more of a pain to listen to it (she wasn't bad or anything, just overly enthusiastic). We walked along by ourselves instead, to find Hreinn's work a bit hard to relate to. Some of them were just...well, you sighed and went along. Funny how everything just needs to be so very artistic all the time when, frankly, some things can be made by just about anybody (see picture below).
Around 16.10 we followed Mie back to the station. Next time she thought it would be cool if we could visit her in Denmark. I couldn't agree more.
En låda klädd i rosa = konst?
A box clothed in pink = art?
Det som var den stora utmaningen idag var att vi skulle prata svenska med henne utan att att använda dansk/norska alltför mycket och absolut ingen engelska (vi har ju inget emot engelska språket, men det är oftast det lätta alternativet att ta till engelska när det kör ihop sig). Mie är ju en glad dansk, så hon var med på noterna - då vi talade ganska långsamt. Hon har ett sådant fantastiskt språköra och är genuint intresserad av att lära sig nya ord, meningar och konstiga uttryck. Idag imponerade hon med råge! Allt lyssnande på svensk oförskämd hip-hop och The Real Group har varit värt allt!!!
Jag har varit nyfiken på en utställning med isländske avantgardekonstnären Hreinn Friðfinnsson ända sedan jag fick se den stora banderollen mellan två byggnader vid centralstationen. Idag var det dags att besöka Malmö Konsthall igen, senast jag såg en utställning där var under min tid i Viebäck för ca 10 år sedan. Vi kom precis lagom till en guidetur men hoppade av den rätt snabbt. Guiden var så excentrisk att det blev jobbigt att lyssna för länge. Vi gick själva omkring bland Hreinns konstverk istället, men det var ju lite speciell stil konstnären själv hade. En del var bara...man suckade och gick vidare. Det känns dumt att behöva läsa in vad konstnärer har tänkt och så fantastiskt djupt allt ska vara precis hela tiden, när många saker kan göras av vilka människor som helst (se bild nedan). Men i allt så var det lite intressant att se på utställning igen, det var länge sedan.
Vid 16.10 så följde vi med Mie ner till busshållplatsen och sade hej då för den här gången. Nästa gång vi möts vill Mie att det blir i Danmark. Jag håller med.
Summary in English:
Today I got a visit from my Danish friend Mie in Malmö city. We met up near Hilton hotel and started our little venture with a nice buffé meal at a Turkish restaurant called ANKARA. Her train came in early but I was at Uni and the Mrs. was at home until at least some minutes before 12.00.
The big challenge today was that we had agreed to speak in Swedish to her without trying to resort to some Danish/Norwegian and no English at all (not that we despise the Engish language, it's just that it so easily gets to that when all words run out). We were mindset on speaking slowly and Mie was all up for that. She has such a good ear for language and tonations - always keen to learn new words, sentences and expressions. She really impressed today! I guess all that listening to Swedish rude hip-hop music and the vocal group The Real Group finally paid off!!!
I have been longing to see the exhibition by the Icelandic avantgarde artist Hreinn Friðfinnsson for quite some time now, always some poster or a banner catching my eye. Today was the day to visit Malmö Art Hall again to see it. Last time I saw something there must have been about 10 years ago when I was still studying at Viebäck. We arrived just in time to join a guided tour but shortly disbanded. The guide was so eccentric it was more of a pain to listen to it (she wasn't bad or anything, just overly enthusiastic). We walked along by ourselves instead, to find Hreinn's work a bit hard to relate to. Some of them were just...well, you sighed and went along. Funny how everything just needs to be so very artistic all the time when, frankly, some things can be made by just about anybody (see picture below).
Around 16.10 we followed Mie back to the station. Next time she thought it would be cool if we could visit her in Denmark. I couldn't agree more.
En låda klädd i rosa = konst?
A box clothed in pink = art?
Kändis på vandring förbi... / Celebrity passing by...
Idag när jag stod som F.I.B. (First Impression Bear = Första Intrycks-Björn) i butiken så passerade Ola Ström förbi. Det var lite kul. Själv minns jag honom och hans vapendragare Ola Dunsö från serier som Solstollarna och Toffelhjältarna på 80-talet. Tidigare har folk som sångaren Tommy Körberg och boxaren Armand Krajnc kommit in för att ordna nallar till någon. Kanske alla behöver en nalle när allt kommer omkring?
Summary in English:
Today when I was in the service as a F.I.B. (First Impression Bear) in the shop, Ola Ström passed by. It was kind of fun. I remember him and his co-worker Ola Dunsö from different Swedish children's series like Solstollarna (Sun-crazies) and Toffelhjältarna (Scaredy heroes) in the 80's. Earlier people like Swedish singer Tommy Körberg and boxer Armand Krajnc have come in to build bears for someone. Maybe everyone needs a bear when it comes around?
Summary in English:
Today when I was in the service as a F.I.B. (First Impression Bear) in the shop, Ola Ström passed by. It was kind of fun. I remember him and his co-worker Ola Dunsö from different Swedish children's series like Solstollarna (Sun-crazies) and Toffelhjältarna (Scaredy heroes) in the 80's. Earlier people like Swedish singer Tommy Körberg and boxer Armand Krajnc have come in to build bears for someone. Maybe everyone needs a bear when it comes around?
Hur man agerar vänligt / To act kindly
Tänk så konstigt man kan reagera beroende på vilken sinnesstämning man är i. Bara i tisdags (12/2) så hade jag, frun och Ejra varit ute på en liten åktur till Landskrona eftersom vi bägge var lediga. Som vanligt så blir man svulten innan det är färdigt, och när vi kom tillbaka till Hjärup igen så var det allvarlig kris. Vi har en järngrind in till vår del av huset och den ligger precis mitt i vägen för trafiken i vårt grannskap. En av oss får alltid gå ut och öppna den och hålla utkik efter andra bilar medan den andra sakta får krypa för att knöka sig in genom grindarna utan att skrapa lacken.
Så skedde det. En dam kom på cykel och bröt på något konstigt språk. Hon undrade om det fanns någon toalett i närheten, kanske i en skola eller så. Eftersom jag var svulten så dirigerade jag henne bort till någon onämnbar gata längre ner i vårt område. När hon hade fått samma storlek som en smurf på cykel (det tog inte lång tid, hon var nog nödig!) i horisonten började jag tänka: "Hmm... hon kunde ju ha använt vår toalett." Men det slog jag snabbt ur huvudet. Jag var ju svulten! Mat först till mig och mina närmaste, sedan kan man börja oroa sig för andra I-landsproblem, som att någon på cykel vill ha tag på en toalett.
Såklart, det kristna sättet hade ju varit att bjuda in damen till toaletten och sedan önska fortsatt god tur. Men jag tänkte bara på mat den stunden. Så underligt hur vi människor fungerar, vi är nog egentligen ganska egoistiska när allt kommer omkring.
Summary in English:
It's very odd how you react depending on what mood you're in. Just yesterday me, my wife and Ejra had come back from a day-trip in Landskrona since we both had the day off. In normal fashion we became hungry so while back in Hjärup we were really starving. To get to our house you have to pass an iron-gate and it's placed facing the road in our neighbourhood. That means that one of us always have to step out of the car to open it and look out for more cars coming to pass outside our gates. The driver then needs to cruise gently pass the gates without scratching the paint job.
And so it happened. A lady came along on a bike and spoke with a funny accent from another language. She was wondering where she could find a toilett nearby, maybe in a school or so. Since I was starving I directed her further down the street into some obscure area nearby. When she had the size of a smurf on a bike (it didn't take long, she was probably desperate by then!) in the horizon I began to think: "Well, she could have used our toilet.". But I soon swept that away from my thinking. I am hungry! First food for me and my closest of kin, then you can start worrying about some industrial-country problem, like someone on a bike looking for a toilet.
Of course the Christian thing to do would have been to invite the lady to use our toilet and then wish a continuous happy trip. But all I could think of was food in that moment. It's kind of interesting how we humans work, we are probably more egoistical than we'd like to shine on.
Så skedde det. En dam kom på cykel och bröt på något konstigt språk. Hon undrade om det fanns någon toalett i närheten, kanske i en skola eller så. Eftersom jag var svulten så dirigerade jag henne bort till någon onämnbar gata längre ner i vårt område. När hon hade fått samma storlek som en smurf på cykel (det tog inte lång tid, hon var nog nödig!) i horisonten började jag tänka: "Hmm... hon kunde ju ha använt vår toalett." Men det slog jag snabbt ur huvudet. Jag var ju svulten! Mat först till mig och mina närmaste, sedan kan man börja oroa sig för andra I-landsproblem, som att någon på cykel vill ha tag på en toalett.
Såklart, det kristna sättet hade ju varit att bjuda in damen till toaletten och sedan önska fortsatt god tur. Men jag tänkte bara på mat den stunden. Så underligt hur vi människor fungerar, vi är nog egentligen ganska egoistiska när allt kommer omkring.
Summary in English:
It's very odd how you react depending on what mood you're in. Just yesterday me, my wife and Ejra had come back from a day-trip in Landskrona since we both had the day off. In normal fashion we became hungry so while back in Hjärup we were really starving. To get to our house you have to pass an iron-gate and it's placed facing the road in our neighbourhood. That means that one of us always have to step out of the car to open it and look out for more cars coming to pass outside our gates. The driver then needs to cruise gently pass the gates without scratching the paint job.
And so it happened. A lady came along on a bike and spoke with a funny accent from another language. She was wondering where she could find a toilett nearby, maybe in a school or so. Since I was starving I directed her further down the street into some obscure area nearby. When she had the size of a smurf on a bike (it didn't take long, she was probably desperate by then!) in the horizon I began to think: "Well, she could have used our toilet.". But I soon swept that away from my thinking. I am hungry! First food for me and my closest of kin, then you can start worrying about some industrial-country problem, like someone on a bike looking for a toilet.
Of course the Christian thing to do would have been to invite the lady to use our toilet and then wish a continuous happy trip. But all I could think of was food in that moment. It's kind of interesting how we humans work, we are probably more egoistical than we'd like to shine on.
Kyla och värme / Cold and warmth
Examinationen gick bra i onsdags trots allt våndande. In i det sista så hade jag svårt att välja vilken historia/saga jag skulle berätta. Antingen skulle jag ta den rumänska fabeln om kaninen som skulle till butiken, den som jag mer eller mindre kan utantill, eller så skulle jag använda mig av något som jag inte kunde, den amerikanska folksagan om irländarna Pat och Mike. Vad utvecklar mig mest, tänkte jag och tog den senare historien. Den historien är rätt så kul men den hade kanske fungerat bättre om den blev anpassad efter norrmän istället irländare. Man skrattar om man läser den som svensk men om man är amerikan eller brittisk tror jag att det är hysteriskt kul att det är irländare som klantar sig. Igår torsdag var jag och Gunilla från dramakursen som en del av ett projekt ut i en skola (alla ska göra det, och i olika skolor) i sex veckor och berätta sagor/historier för och med barnen. Det var ganska skrämmande och intressant samtidigt och jag var glad att jag hade med Gunilla som faktiskt har erfarenhet av att vara i klassrum. Så de ropade och stökade omkring i början när vi kom in i klassrummet! Jag ville vända redan då för hur skulle jag kunna ta "kommandot" bland alla dessa ungar? Men det gick bättre än jag trott och vi berättade en varsin sägen utantill (jag fick fråga ut moder kvällen innan efter någon spännande hémifrå' som jag kunde använda!). Vi hade med filmkamera också så att vi kunde dokumentera vår teknik till ett annat tillfälle. Jag berättade en sägen om fäbodstintan, messmöret och björnen, Gunilla om Trollehornet i Trolle-Ljungby slott. Barnen var faktiskt stilla som ljus.
När man stiger upp på morgonen lämnar man en varm säng för att gå ut med hunden i kylan, månen står högt och stjärnorna är på väg att blekna i ljusskiftet från mörkt till ljusblått, och sedan gå in igen till en lite instängd lägenhet med sunkig lukt. Det blir inte bättre än så här i nuläget.
Jag tycker om luften när det är höst-vinter-vår och att då få se stjärnorna. Allt känns så friskt och klart på många sätt. Man kan titta normalt under dagarna också eftersom det inte är lika irriterande ljust hela tiden som ska blända tills man knappt ser vart man går. Förut så drömde jag att ha en kupol ovanför ett rum på andra våningen i ett framtida hus i stil med Connor MacLeods hemliga rum i filmen Highlander (högländaren) fast med en kupol över rummet av ett material som inte blir skadat eller repat. Där skulle jag kunna ligga och titta på stjärnorna tills jag somnade med en katt på mina kalla fötter. Jag tror jag har tänkt på det ända sedan jag brukade måla sent om kvällarna i sjöstugan på Viebäcks FHSK med Mikael (1974-2006) som sällskap. Det var ofta stjärnklart på kalla vinternätter då minns jag. Det är nog ett högtravande önsketänkande egentligen med någon stjärnkupol. För om jag verkligen ville det så skulle jag inte längre bara tänka på det, utan ha köpt hus för länge sedan och monterat ihop en kupol redan. Och vart står jag i livet? Jo, precis flera mil efter vad jag tänkt på. Det känns skit, men man kan nog inte skylla på något än sig själv. Var man är sin egen lyckas smed.
Igår så lyckade jag och frun ta oss i kragen efter lite bökande och fara in till Lund för att utnyttja biokortet som jag fick i julklapp av cheferna på jobbet. Vi valde att se den nya filmatiseringen av Richard Mathesons bok "I Am Legend" med Will Smith i huvudrollen. Jag har inte läst boken från 1954 men vet att den har filmats förut med "Siste mannen på jorden" 1964 last man on earth med Vincent Price och "Omegamannen" med Charlton Heston 1971 som de mest kända. Min vän Rebecca från Australien berättade att boken hade vampyrer medan den nya filmen skulle ha några zombieliknande varelser med vampyriska inslag. Monster som monster kanske någon tycker, men det kan faktiskt bli en stor skillnad eftersom de beter sig olika.
Så hur var filmen då? Jag ger den nog 4.50 av 5.00. Will Smith är kanonbra i filmen och har verkligen fångat det otäcka med att vara helt övergiven fast egentligen aldrig "ensam". Efter att något luft- och kontaktburet virus drabbat New York med omnejd (hela världen - pratas det om) är Robert Neville ensam överlevare i staden. Han letar mat och försöker behålla sinnet stabilt om dagen efter 3 år utan mänsklig kontakt och så låser han in sig om natten för att hålla sig undan de smittade. I korthet är det så upplägget är. Det är mycket effektfullt med ibland en sorts halvt dokumentär stil med ryckig kamera och spelet mellan ljust och mörkt i kameravinklarna. Jag hoppade till många gånger i biostolen fast det inte var otäckt rakt på. Spänningen finns alltid där och Roberts knep för att behålla förståndet ger en inblick i hur människan fungerar tycker jag, utan att bli sentimental. Det är nog styrkan i fantastiska berättelser - de tillåts vara filosofiska utan att sättas i det kulturella finrummet där allt förstås av en liten elit. Det här är istället något som alla kan ta del av. Den är dock känslosam på många sätt den här filmen - var redo att känna!
Summary in English:
The exam on Wednesday went smoother than I had expected. To the very last hour I hadn't quite decided which story I would tell, either the Romanian tale of the rabbit and the store or the American folktale about the 2 Irish immigrants Pat & Mike? I decided to choose the story that would challenge myself the most, since I knew the Romanian by heart. So Pat & Mike it was. If I had chosen to exchange Irish with Norwegian I am sure it would have become an even bigger hit with my audience although it did work in its original form. For the Americans and especially the British I reckon that tale is insanely funny with the Irish being so clumsy. Yesterday we had our first pair-project with the educational drama course, that we will be at a school with the same students once a week for six weeks and tell stories to and later with them. At first it was a bit frightening but later, since my partner Gunilla was so used to be in school, became slightly pleasant. We both told a story each, I from my home province about a maid and a bear, and Gunilla about the troll-horn of Ljungby castle. The children were totally immersed.
It's so warm in bed and so cold when you need to go up and walk the dog in the morning. Often it's so early that both the moon and stars are out. Then you go from the cold and into our lousy flat that smells of containment (morning smell). I sometimes wonder if this is the best that life can be.
I really like the smell and air in the Autumn-Winter-Spring. It's crisp and fresh in a way. You don't need to cover your eyes constantly because of harsh sunlight that hinders. I once dreamed of having my own room at the top of a house that would have a glass-dome for roof. Kind of like Connor MacLeod in the Highlander, in his secret room, but instead of the roof, a big dome with a bruise and bang-proof glass of some kind. There I could lie and watch the stars with a cat purring on my cold feet. I have thought of this ever since my time at the folk high school in Viebäck. I used to do paintings in a cabin there by a lake, long hours into the night with my friend Mikael (1974-2006) for company. The nights were often clear and starbright then, I remember. By now I wonder if that dream is just wishful thinking. If I so much wanted it, would'nt I have had it by now? And a house, and a full-blown account with lots of money? It feels like crap but there's no one to blame than oneself. I guess that what goes around comes around.
On Thursday me and the mrs. finally got our act together and went to the cinema. Mostly because we had a gift card that I got for Christmas from my bosses, otherwise it's really expensive. We went to see "I Am Legend" with Will Smith. The film is based on a book by Richard Matheson and has been filmed before, with "The last man on earth" with Vincent Price from 1964 and "The Omega Man" with Charlton Heston from 1971 being the most famous. According to my Australian friend Rebecca, the book has vampires in it whilst the movie would have some kind of zombies with vampire traits.
And the movie? I am just blown away and will give it 4.50 out of 5.00. Will Smith is just perfect and embodies the horror of being lonely but never "alone"! After a virus hits NYC Robert Neville finds himself alone in the city, forging for food during daytime and locking himself inside his house during the night to survive. This is ongoing for 3 years and he is starting to loose his mind. In short this is the plot, but there is so much more and a couple of side-stories to discover. It has some philosophical elements to it, which makes it even better. The use of a free-hand camera at times gives the film a slight documentary feel. I honestly jumped in my seat from time to time, even if it wasn't scary in a sense. Robert's struggle to keep sane is nicely pictured without becoming too sentimental. This is a film that will stir inside of you, sometimes in a very scary way.
Robert Neville och hans ende vän Samantha.
Robert Neville and his only friend Samantha.
Städer blev helt plötsligt ännu läskigare än vanligt.
Cities just became even more of a scary place than ususal.
När man stiger upp på morgonen lämnar man en varm säng för att gå ut med hunden i kylan, månen står högt och stjärnorna är på väg att blekna i ljusskiftet från mörkt till ljusblått, och sedan gå in igen till en lite instängd lägenhet med sunkig lukt. Det blir inte bättre än så här i nuläget.
Jag tycker om luften när det är höst-vinter-vår och att då få se stjärnorna. Allt känns så friskt och klart på många sätt. Man kan titta normalt under dagarna också eftersom det inte är lika irriterande ljust hela tiden som ska blända tills man knappt ser vart man går. Förut så drömde jag att ha en kupol ovanför ett rum på andra våningen i ett framtida hus i stil med Connor MacLeods hemliga rum i filmen Highlander (högländaren) fast med en kupol över rummet av ett material som inte blir skadat eller repat. Där skulle jag kunna ligga och titta på stjärnorna tills jag somnade med en katt på mina kalla fötter. Jag tror jag har tänkt på det ända sedan jag brukade måla sent om kvällarna i sjöstugan på Viebäcks FHSK med Mikael (1974-2006) som sällskap. Det var ofta stjärnklart på kalla vinternätter då minns jag. Det är nog ett högtravande önsketänkande egentligen med någon stjärnkupol. För om jag verkligen ville det så skulle jag inte längre bara tänka på det, utan ha köpt hus för länge sedan och monterat ihop en kupol redan. Och vart står jag i livet? Jo, precis flera mil efter vad jag tänkt på. Det känns skit, men man kan nog inte skylla på något än sig själv. Var man är sin egen lyckas smed.
Igår så lyckade jag och frun ta oss i kragen efter lite bökande och fara in till Lund för att utnyttja biokortet som jag fick i julklapp av cheferna på jobbet. Vi valde att se den nya filmatiseringen av Richard Mathesons bok "I Am Legend" med Will Smith i huvudrollen. Jag har inte läst boken från 1954 men vet att den har filmats förut med "Siste mannen på jorden" 1964 last man on earth med Vincent Price och "Omegamannen" med Charlton Heston 1971 som de mest kända. Min vän Rebecca från Australien berättade att boken hade vampyrer medan den nya filmen skulle ha några zombieliknande varelser med vampyriska inslag. Monster som monster kanske någon tycker, men det kan faktiskt bli en stor skillnad eftersom de beter sig olika.
Så hur var filmen då? Jag ger den nog 4.50 av 5.00. Will Smith är kanonbra i filmen och har verkligen fångat det otäcka med att vara helt övergiven fast egentligen aldrig "ensam". Efter att något luft- och kontaktburet virus drabbat New York med omnejd (hela världen - pratas det om) är Robert Neville ensam överlevare i staden. Han letar mat och försöker behålla sinnet stabilt om dagen efter 3 år utan mänsklig kontakt och så låser han in sig om natten för att hålla sig undan de smittade. I korthet är det så upplägget är. Det är mycket effektfullt med ibland en sorts halvt dokumentär stil med ryckig kamera och spelet mellan ljust och mörkt i kameravinklarna. Jag hoppade till många gånger i biostolen fast det inte var otäckt rakt på. Spänningen finns alltid där och Roberts knep för att behålla förståndet ger en inblick i hur människan fungerar tycker jag, utan att bli sentimental. Det är nog styrkan i fantastiska berättelser - de tillåts vara filosofiska utan att sättas i det kulturella finrummet där allt förstås av en liten elit. Det här är istället något som alla kan ta del av. Den är dock känslosam på många sätt den här filmen - var redo att känna!
Summary in English:
The exam on Wednesday went smoother than I had expected. To the very last hour I hadn't quite decided which story I would tell, either the Romanian tale of the rabbit and the store or the American folktale about the 2 Irish immigrants Pat & Mike? I decided to choose the story that would challenge myself the most, since I knew the Romanian by heart. So Pat & Mike it was. If I had chosen to exchange Irish with Norwegian I am sure it would have become an even bigger hit with my audience although it did work in its original form. For the Americans and especially the British I reckon that tale is insanely funny with the Irish being so clumsy. Yesterday we had our first pair-project with the educational drama course, that we will be at a school with the same students once a week for six weeks and tell stories to and later with them. At first it was a bit frightening but later, since my partner Gunilla was so used to be in school, became slightly pleasant. We both told a story each, I from my home province about a maid and a bear, and Gunilla about the troll-horn of Ljungby castle. The children were totally immersed.
It's so warm in bed and so cold when you need to go up and walk the dog in the morning. Often it's so early that both the moon and stars are out. Then you go from the cold and into our lousy flat that smells of containment (morning smell). I sometimes wonder if this is the best that life can be.
I really like the smell and air in the Autumn-Winter-Spring. It's crisp and fresh in a way. You don't need to cover your eyes constantly because of harsh sunlight that hinders. I once dreamed of having my own room at the top of a house that would have a glass-dome for roof. Kind of like Connor MacLeod in the Highlander, in his secret room, but instead of the roof, a big dome with a bruise and bang-proof glass of some kind. There I could lie and watch the stars with a cat purring on my cold feet. I have thought of this ever since my time at the folk high school in Viebäck. I used to do paintings in a cabin there by a lake, long hours into the night with my friend Mikael (1974-2006) for company. The nights were often clear and starbright then, I remember. By now I wonder if that dream is just wishful thinking. If I so much wanted it, would'nt I have had it by now? And a house, and a full-blown account with lots of money? It feels like crap but there's no one to blame than oneself. I guess that what goes around comes around.
On Thursday me and the mrs. finally got our act together and went to the cinema. Mostly because we had a gift card that I got for Christmas from my bosses, otherwise it's really expensive. We went to see "I Am Legend" with Will Smith. The film is based on a book by Richard Matheson and has been filmed before, with "The last man on earth" with Vincent Price from 1964 and "The Omega Man" with Charlton Heston from 1971 being the most famous. According to my Australian friend Rebecca, the book has vampires in it whilst the movie would have some kind of zombies with vampire traits.
And the movie? I am just blown away and will give it 4.50 out of 5.00. Will Smith is just perfect and embodies the horror of being lonely but never "alone"! After a virus hits NYC Robert Neville finds himself alone in the city, forging for food during daytime and locking himself inside his house during the night to survive. This is ongoing for 3 years and he is starting to loose his mind. In short this is the plot, but there is so much more and a couple of side-stories to discover. It has some philosophical elements to it, which makes it even better. The use of a free-hand camera at times gives the film a slight documentary feel. I honestly jumped in my seat from time to time, even if it wasn't scary in a sense. Robert's struggle to keep sane is nicely pictured without becoming too sentimental. This is a film that will stir inside of you, sometimes in a very scary way.
Robert Neville och hans ende vän Samantha.
Robert Neville and his only friend Samantha.
Städer blev helt plötsligt ännu läskigare än vanligt.
Cities just became even more of a scary place than ususal.