Kyla och värme / Cold and warmth
Examinationen gick bra i onsdags trots allt våndande. In i det sista så hade jag svårt att välja vilken historia/saga jag skulle berätta. Antingen skulle jag ta den rumänska fabeln om kaninen som skulle till butiken, den som jag mer eller mindre kan utantill, eller så skulle jag använda mig av något som jag inte kunde, den amerikanska folksagan om irländarna Pat och Mike. Vad utvecklar mig mest, tänkte jag och tog den senare historien. Den historien är rätt så kul men den hade kanske fungerat bättre om den blev anpassad efter norrmän istället irländare. Man skrattar om man läser den som svensk men om man är amerikan eller brittisk tror jag att det är hysteriskt kul att det är irländare som klantar sig. Igår torsdag var jag och Gunilla från dramakursen som en del av ett projekt ut i en skola (alla ska göra det, och i olika skolor) i sex veckor och berätta sagor/historier för och med barnen. Det var ganska skrämmande och intressant samtidigt och jag var glad att jag hade med Gunilla som faktiskt har erfarenhet av att vara i klassrum. Så de ropade och stökade omkring i början när vi kom in i klassrummet! Jag ville vända redan då för hur skulle jag kunna ta "kommandot" bland alla dessa ungar? Men det gick bättre än jag trott och vi berättade en varsin sägen utantill (jag fick fråga ut moder kvällen innan efter någon spännande hémifrå' som jag kunde använda!). Vi hade med filmkamera också så att vi kunde dokumentera vår teknik till ett annat tillfälle. Jag berättade en sägen om fäbodstintan, messmöret och björnen, Gunilla om Trollehornet i Trolle-Ljungby slott. Barnen var faktiskt stilla som ljus.
När man stiger upp på morgonen lämnar man en varm säng för att gå ut med hunden i kylan, månen står högt och stjärnorna är på väg att blekna i ljusskiftet från mörkt till ljusblått, och sedan gå in igen till en lite instängd lägenhet med sunkig lukt. Det blir inte bättre än så här i nuläget.
Jag tycker om luften när det är höst-vinter-vår och att då få se stjärnorna. Allt känns så friskt och klart på många sätt. Man kan titta normalt under dagarna också eftersom det inte är lika irriterande ljust hela tiden som ska blända tills man knappt ser vart man går. Förut så drömde jag att ha en kupol ovanför ett rum på andra våningen i ett framtida hus i stil med Connor MacLeods hemliga rum i filmen Highlander (högländaren) fast med en kupol över rummet av ett material som inte blir skadat eller repat. Där skulle jag kunna ligga och titta på stjärnorna tills jag somnade med en katt på mina kalla fötter. Jag tror jag har tänkt på det ända sedan jag brukade måla sent om kvällarna i sjöstugan på Viebäcks FHSK med Mikael (1974-2006) som sällskap. Det var ofta stjärnklart på kalla vinternätter då minns jag. Det är nog ett högtravande önsketänkande egentligen med någon stjärnkupol. För om jag verkligen ville det så skulle jag inte längre bara tänka på det, utan ha köpt hus för länge sedan och monterat ihop en kupol redan. Och vart står jag i livet? Jo, precis flera mil efter vad jag tänkt på. Det känns skit, men man kan nog inte skylla på något än sig själv. Var man är sin egen lyckas smed.
Igår så lyckade jag och frun ta oss i kragen efter lite bökande och fara in till Lund för att utnyttja biokortet som jag fick i julklapp av cheferna på jobbet. Vi valde att se den nya filmatiseringen av Richard Mathesons bok "I Am Legend" med Will Smith i huvudrollen. Jag har inte läst boken från 1954 men vet att den har filmats förut med "Siste mannen på jorden" 1964 last man on earth med Vincent Price och "Omegamannen" med Charlton Heston 1971 som de mest kända. Min vän Rebecca från Australien berättade att boken hade vampyrer medan den nya filmen skulle ha några zombieliknande varelser med vampyriska inslag. Monster som monster kanske någon tycker, men det kan faktiskt bli en stor skillnad eftersom de beter sig olika.
Så hur var filmen då? Jag ger den nog 4.50 av 5.00. Will Smith är kanonbra i filmen och har verkligen fångat det otäcka med att vara helt övergiven fast egentligen aldrig "ensam". Efter att något luft- och kontaktburet virus drabbat New York med omnejd (hela världen - pratas det om) är Robert Neville ensam överlevare i staden. Han letar mat och försöker behålla sinnet stabilt om dagen efter 3 år utan mänsklig kontakt och så låser han in sig om natten för att hålla sig undan de smittade. I korthet är det så upplägget är. Det är mycket effektfullt med ibland en sorts halvt dokumentär stil med ryckig kamera och spelet mellan ljust och mörkt i kameravinklarna. Jag hoppade till många gånger i biostolen fast det inte var otäckt rakt på. Spänningen finns alltid där och Roberts knep för att behålla förståndet ger en inblick i hur människan fungerar tycker jag, utan att bli sentimental. Det är nog styrkan i fantastiska berättelser - de tillåts vara filosofiska utan att sättas i det kulturella finrummet där allt förstås av en liten elit. Det här är istället något som alla kan ta del av. Den är dock känslosam på många sätt den här filmen - var redo att känna!
Summary in English:
The exam on Wednesday went smoother than I had expected. To the very last hour I hadn't quite decided which story I would tell, either the Romanian tale of the rabbit and the store or the American folktale about the 2 Irish immigrants Pat & Mike? I decided to choose the story that would challenge myself the most, since I knew the Romanian by heart. So Pat & Mike it was. If I had chosen to exchange Irish with Norwegian I am sure it would have become an even bigger hit with my audience although it did work in its original form. For the Americans and especially the British I reckon that tale is insanely funny with the Irish being so clumsy. Yesterday we had our first pair-project with the educational drama course, that we will be at a school with the same students once a week for six weeks and tell stories to and later with them. At first it was a bit frightening but later, since my partner Gunilla was so used to be in school, became slightly pleasant. We both told a story each, I from my home province about a maid and a bear, and Gunilla about the troll-horn of Ljungby castle. The children were totally immersed.
It's so warm in bed and so cold when you need to go up and walk the dog in the morning. Often it's so early that both the moon and stars are out. Then you go from the cold and into our lousy flat that smells of containment (morning smell). I sometimes wonder if this is the best that life can be.
I really like the smell and air in the Autumn-Winter-Spring. It's crisp and fresh in a way. You don't need to cover your eyes constantly because of harsh sunlight that hinders. I once dreamed of having my own room at the top of a house that would have a glass-dome for roof. Kind of like Connor MacLeod in the Highlander, in his secret room, but instead of the roof, a big dome with a bruise and bang-proof glass of some kind. There I could lie and watch the stars with a cat purring on my cold feet. I have thought of this ever since my time at the folk high school in Viebäck. I used to do paintings in a cabin there by a lake, long hours into the night with my friend Mikael (1974-2006) for company. The nights were often clear and starbright then, I remember. By now I wonder if that dream is just wishful thinking. If I so much wanted it, would'nt I have had it by now? And a house, and a full-blown account with lots of money? It feels like crap but there's no one to blame than oneself. I guess that what goes around comes around.
On Thursday me and the mrs. finally got our act together and went to the cinema. Mostly because we had a gift card that I got for Christmas from my bosses, otherwise it's really expensive. We went to see "I Am Legend" with Will Smith. The film is based on a book by Richard Matheson and has been filmed before, with "The last man on earth" with Vincent Price from 1964 and "The Omega Man" with Charlton Heston from 1971 being the most famous. According to my Australian friend Rebecca, the book has vampires in it whilst the movie would have some kind of zombies with vampire traits.
And the movie? I am just blown away and will give it 4.50 out of 5.00. Will Smith is just perfect and embodies the horror of being lonely but never "alone"! After a virus hits NYC Robert Neville finds himself alone in the city, forging for food during daytime and locking himself inside his house during the night to survive. This is ongoing for 3 years and he is starting to loose his mind. In short this is the plot, but there is so much more and a couple of side-stories to discover. It has some philosophical elements to it, which makes it even better. The use of a free-hand camera at times gives the film a slight documentary feel. I honestly jumped in my seat from time to time, even if it wasn't scary in a sense. Robert's struggle to keep sane is nicely pictured without becoming too sentimental. This is a film that will stir inside of you, sometimes in a very scary way.
Robert Neville och hans ende vän Samantha.
Robert Neville and his only friend Samantha.
Städer blev helt plötsligt ännu läskigare än vanligt.
Cities just became even more of a scary place than ususal.
När man stiger upp på morgonen lämnar man en varm säng för att gå ut med hunden i kylan, månen står högt och stjärnorna är på väg att blekna i ljusskiftet från mörkt till ljusblått, och sedan gå in igen till en lite instängd lägenhet med sunkig lukt. Det blir inte bättre än så här i nuläget.
Jag tycker om luften när det är höst-vinter-vår och att då få se stjärnorna. Allt känns så friskt och klart på många sätt. Man kan titta normalt under dagarna också eftersom det inte är lika irriterande ljust hela tiden som ska blända tills man knappt ser vart man går. Förut så drömde jag att ha en kupol ovanför ett rum på andra våningen i ett framtida hus i stil med Connor MacLeods hemliga rum i filmen Highlander (högländaren) fast med en kupol över rummet av ett material som inte blir skadat eller repat. Där skulle jag kunna ligga och titta på stjärnorna tills jag somnade med en katt på mina kalla fötter. Jag tror jag har tänkt på det ända sedan jag brukade måla sent om kvällarna i sjöstugan på Viebäcks FHSK med Mikael (1974-2006) som sällskap. Det var ofta stjärnklart på kalla vinternätter då minns jag. Det är nog ett högtravande önsketänkande egentligen med någon stjärnkupol. För om jag verkligen ville det så skulle jag inte längre bara tänka på det, utan ha köpt hus för länge sedan och monterat ihop en kupol redan. Och vart står jag i livet? Jo, precis flera mil efter vad jag tänkt på. Det känns skit, men man kan nog inte skylla på något än sig själv. Var man är sin egen lyckas smed.
Igår så lyckade jag och frun ta oss i kragen efter lite bökande och fara in till Lund för att utnyttja biokortet som jag fick i julklapp av cheferna på jobbet. Vi valde att se den nya filmatiseringen av Richard Mathesons bok "I Am Legend" med Will Smith i huvudrollen. Jag har inte läst boken från 1954 men vet att den har filmats förut med "Siste mannen på jorden" 1964 last man on earth med Vincent Price och "Omegamannen" med Charlton Heston 1971 som de mest kända. Min vän Rebecca från Australien berättade att boken hade vampyrer medan den nya filmen skulle ha några zombieliknande varelser med vampyriska inslag. Monster som monster kanske någon tycker, men det kan faktiskt bli en stor skillnad eftersom de beter sig olika.
Så hur var filmen då? Jag ger den nog 4.50 av 5.00. Will Smith är kanonbra i filmen och har verkligen fångat det otäcka med att vara helt övergiven fast egentligen aldrig "ensam". Efter att något luft- och kontaktburet virus drabbat New York med omnejd (hela världen - pratas det om) är Robert Neville ensam överlevare i staden. Han letar mat och försöker behålla sinnet stabilt om dagen efter 3 år utan mänsklig kontakt och så låser han in sig om natten för att hålla sig undan de smittade. I korthet är det så upplägget är. Det är mycket effektfullt med ibland en sorts halvt dokumentär stil med ryckig kamera och spelet mellan ljust och mörkt i kameravinklarna. Jag hoppade till många gånger i biostolen fast det inte var otäckt rakt på. Spänningen finns alltid där och Roberts knep för att behålla förståndet ger en inblick i hur människan fungerar tycker jag, utan att bli sentimental. Det är nog styrkan i fantastiska berättelser - de tillåts vara filosofiska utan att sättas i det kulturella finrummet där allt förstås av en liten elit. Det här är istället något som alla kan ta del av. Den är dock känslosam på många sätt den här filmen - var redo att känna!
Summary in English:
The exam on Wednesday went smoother than I had expected. To the very last hour I hadn't quite decided which story I would tell, either the Romanian tale of the rabbit and the store or the American folktale about the 2 Irish immigrants Pat & Mike? I decided to choose the story that would challenge myself the most, since I knew the Romanian by heart. So Pat & Mike it was. If I had chosen to exchange Irish with Norwegian I am sure it would have become an even bigger hit with my audience although it did work in its original form. For the Americans and especially the British I reckon that tale is insanely funny with the Irish being so clumsy. Yesterday we had our first pair-project with the educational drama course, that we will be at a school with the same students once a week for six weeks and tell stories to and later with them. At first it was a bit frightening but later, since my partner Gunilla was so used to be in school, became slightly pleasant. We both told a story each, I from my home province about a maid and a bear, and Gunilla about the troll-horn of Ljungby castle. The children were totally immersed.
It's so warm in bed and so cold when you need to go up and walk the dog in the morning. Often it's so early that both the moon and stars are out. Then you go from the cold and into our lousy flat that smells of containment (morning smell). I sometimes wonder if this is the best that life can be.
I really like the smell and air in the Autumn-Winter-Spring. It's crisp and fresh in a way. You don't need to cover your eyes constantly because of harsh sunlight that hinders. I once dreamed of having my own room at the top of a house that would have a glass-dome for roof. Kind of like Connor MacLeod in the Highlander, in his secret room, but instead of the roof, a big dome with a bruise and bang-proof glass of some kind. There I could lie and watch the stars with a cat purring on my cold feet. I have thought of this ever since my time at the folk high school in Viebäck. I used to do paintings in a cabin there by a lake, long hours into the night with my friend Mikael (1974-2006) for company. The nights were often clear and starbright then, I remember. By now I wonder if that dream is just wishful thinking. If I so much wanted it, would'nt I have had it by now? And a house, and a full-blown account with lots of money? It feels like crap but there's no one to blame than oneself. I guess that what goes around comes around.
On Thursday me and the mrs. finally got our act together and went to the cinema. Mostly because we had a gift card that I got for Christmas from my bosses, otherwise it's really expensive. We went to see "I Am Legend" with Will Smith. The film is based on a book by Richard Matheson and has been filmed before, with "The last man on earth" with Vincent Price from 1964 and "The Omega Man" with Charlton Heston from 1971 being the most famous. According to my Australian friend Rebecca, the book has vampires in it whilst the movie would have some kind of zombies with vampire traits.
And the movie? I am just blown away and will give it 4.50 out of 5.00. Will Smith is just perfect and embodies the horror of being lonely but never "alone"! After a virus hits NYC Robert Neville finds himself alone in the city, forging for food during daytime and locking himself inside his house during the night to survive. This is ongoing for 3 years and he is starting to loose his mind. In short this is the plot, but there is so much more and a couple of side-stories to discover. It has some philosophical elements to it, which makes it even better. The use of a free-hand camera at times gives the film a slight documentary feel. I honestly jumped in my seat from time to time, even if it wasn't scary in a sense. Robert's struggle to keep sane is nicely pictured without becoming too sentimental. This is a film that will stir inside of you, sometimes in a very scary way.
Robert Neville och hans ende vän Samantha.
Robert Neville and his only friend Samantha.
Städer blev helt plötsligt ännu läskigare än vanligt.
Cities just became even more of a scary place than ususal.
Kommentarer
Trackback