Egyptenresan / Egypt Travel
Nedan följer en resedagbok över vår resa till Egypten tidigare i detta Herrens år 2008.
Down below follows a travelling journal of our trip to Egypt earlier this year of our Lord 2008.
25 Maj.
Vår resa började egentligen dagen innan avresan. Lördagen ägnades mestadels åt att inhandla det allra sista för resan inne i Norrköping och ersätta allt som glömts hemma i Skåne. Kvällen innan såg vi lite på Melodifestivalen med ett halvt öga medan vi packade och försökte ta det lugnt samtidigt. Runt kl 01 packade vi in oss bilen och styrde norrut. Jag fick köra hela vägen för frun var alldeles för trött för det och drev in i sömnens rike till och från. Gissa om jag blev trött på att köra? Det lite overkligt att åka igenom Stockholm utan att det var några bilar alls nästan. Ibland kändes det lite ödesmättat, nästan som i filmen "28 dagar senare", men det gjorde ju att vi kom fram till Måby långtidsparkering snabbare. Faktiskt i så god tid att vi kunde sova lite innan de andra kom. Ungefär en timme senare kom de andra och vi packade ur väskor och oss själva i kylan utanför bilarna. Det var ju bara 3 plusgrader så de som hade tjuvstartat med planeringen för Egyptens värme hade inga tröjor eller jackor med sig, så de frös och skakade lite. Vi bokade nyckel och ställde väskorna i bussarna som skulle förflytta oss till flygplatsen. Ett och flera toalettbesök sedan nära kontoret och när vi kom ut hade väskorna åkt iväg! Som tur var kom det en till buss några minuter senare.
På Arlanda hittade vi våra väskor vid den andra bussen, som hade väntat in. Vi tog med dom och tog en fika innan vi checkade in. Att vara trött gick i vågor men vid det här laget var vi alla mest övertrötta och det gick på ren vilja. Vid 06 på morgonen tryckte vi in oss i planet, ganska trångt. Frun fick fönsterplats och trivdes därför ganska bra. Minus var väl att hon satt precis över vingen och hade därför inte så bra sikt som hon skulle ha velat ha. Under 5-timmars resan skymtade vi Rumänien och for också över Karpaterna genom Ungern med ett fantastiskt landskap. Längre ner, troligen Italien såg vi en vulkan också. Efter en stund kunde vi se den nordafrikanska kusten. Vilken kontrast mellan det gula ökenlandskapet och det azurblå havet. Det skulle kunna bli en bra målning. Det gula fortsatte. Ingenstans var det skymt av något annat än sand, sten och berg. 2001 så såg jag inte bara öken när jag for över Australien, med dess träskmarker och regnskogar. 2003 var det ingen öken att skåda alls när jag såg Färöarnas 1000 nyanser av grönt och daggpolerade klippor. Men här, så fanns det verkligen inget som bröt av sanden. Kunde folk leva här?
Planet gjorde en lov över Hurghada innan vi landade och vi såg en skymt av Röda Havet som var helt turkost - precis som en annons från en resebyrå. Förutom själva staden precis vid havet så bredde öknen ut sig i alla riktningar. När vi steg ur planet slog en varm vind mot oss och gav en smärre chock, trots att vi väl visste att det skulle vara väldigt varmt. I terminalen gick vi igenom 2 passkontroller och en visumkontroll, alla med stressade och smått irriterade tjänstemän. Men till slut fick vi vårt visum för $15 USD och kunde komma ut på andra sidan flygplatsen, och ut i solen igen. Där på en stor parkeringsplats stod där massa folk med skyltar med resebolagens namn på. Vi kom fram till en Apolloskylt och blev anvisade en buss. Väskor packades in och sedan for bussen mot vårt hotell - Arabella. På vägen dit fick vi se lite av Hurghada förorter och centrum, det var ett dammigt landskap i början, fullt av halvfärdiga hus och förstärkta byggställningar. Ingen säkerhet att tala om alls! En del av ställningarna var oroväckande böjda och skrangliga. Längre in mot centrum var det annat, massor av imponerande affärsgator och hus. Mc Donald's och Levi's syntes lite varstans. Men mellan vårt hotell och centrum ändrades bilden till sjabbiga skjul utan sidogator eller fönster. Smuts och skräp låg i diket med lite rostig metall där barn lekte. En och annan utbrunnen bil fanns också.
Hotellen Arabella och Arabya låg nära varandra och mellan dem låg ett litet basarkomplex, väldigt turistigt, där det allra första jag lade märke till var en enorm turkos hatt. Kanske något för frun? Väl framme fick vi gå in i ett stort rum och vänta. En varsin drink var redan framställd och med den ett papper att skriva på för att få nyckel och ett fyrkantigt elkort för att kunna reglera strömmen till våra lampor och allt annat på vårt rum D210. Jättefint rum med härliga valv och kupoler. De snörade på vårt "allt inkluderat" band runt handleden med. Det gav oss många förmåner, som gratis mat, dryck och annat. Nu kändes det som att vi var framme. Lite senare skulle vi äta eftermiddagsmat vid poolen. Pappa beställde 10 pizzor till oss på svenska och blev på så vis lite kompis med pizzabagaren (som ju inte fattade ett ord, men var synligt road av teckenspråket som kom till). Jag hade glömt hur skönt det var att simma, att få flyta runt som en kork var hur kul som helst.
Summary in English:
May 25th.
Our journey really began the day before our flight left the airport. On Saturday we spent most of the time buying things in central Norrköping we forgot to bring from our flat in Skåne. That night we ran around at the in-laws flat and getting things packed. We left there at around 01.00 and head north. I did most of the driving since the Mrs. was pretty tired. Take a lucky guess if I became tired of driving? It was a bit surreal to drive through Stockholm and hardly come across any traffic. Sometimes it was a bit like in the film "28 days later", very desolate, but it also meant that we would come to Måby long-time parking (outside Arlanda airport) faster. Actually, we came in good time enough to sleep for almost an hour. When the others came we got out in the cold morning air and unloaded our bags. We put them in a minbus and got into the office to leave our car keys, when we got out the bus had gone to the airport! Fortunately, we got onto another bus and reunited with our bags at the airport.
At 06.00 we squeezed ourselves into the plane. It was rather a pain for my legs more than anything else. The Mrs. got a window seat and was enjoying herself. To our misfortune our seats were just by one of the wings so she her view wasn't as nice as it could have been. During the 5 hour flight we saw the mighty Carpathians when we passed Romania in to Hungary, with its wonderful landscape. Further down, most likely Italy, we saw a huge volcano. Then after a while we could finally see the North African coast. What a contrast between the yellow shoreline and the azur blue water. That would become a nice painting. The yellow continued. Nothing but sand, rocks and mountains as far as the eye could see. In 2001 I saw more than just desert when I flew over Australia's swamps and rain forests. Also in 2003, there was no desert to be found when I passed the dew-polished cliffs and mountains of 1000 shades of green slopes of the Faeroe Islands. But here, nothing cut through the yellow sands. Could people actually live here?
The plane took a turn over Hurghada before landing and we could see the Red Sea, which was turqouise - like taken from a travel agency ad. Besides the city right by the ocean, the desert surrounded everything. As we got off the plane a wall of warmth struck against us in shock, though we knew it probably would be very warm. We had to go through 2 passport checks in the terminal and a visa control station, handled by slightly irritated officials. We bought a temporary visa for $15USD before we came out on the other side of the airport. The sun hit us again. On the huge parking lot there were busses and people holding signs with travelling companies logos on them. We walked up to a lady with an Apollo sign (which was our agency we'd travelled with) and got assigned to a bus. Bags were packed in in haste and then the bus would take us to our hotel - Arabella. The trip there took us through all sides of Hurghada city. The landscape was barren, dusty in the southern suburbs. Buildings stood half finished and next to them construction workers stood on cut and paste quality racks. No security what so ever! Some racks were disturbingly bent. Further downtown was a different story, loads of flashy business streets and shopping malls. Things like McDonald's and Levi's could be seen here and there. But between downtown and our hotel the picture altered. Soon we could see shabby sheds with no windows or pavements. The ditches were overcrowded with filthy bags and rusty metal, where children were playing. There was the occasional burned out car too.
The hotels Arabella and Arabya were close to each other and inbetween there was a small casbah complex, very touristy. As we arrived we were assigned to a big room and we each got a small drink. Along with that came a paper for us to sign to get our keys. They put on an all-inclusive wrist band. It would give us all the benefits of free meals, drinks and stuff like that. Our room was very cool, with nice vaults. When it was time for afternoon food by the pool dad ordered 10 pizzas in Swedish and became friends with the pizzaman that way (whom didn't understood a word he was saying but was clearly entertained by the sign language!). I had forgotten how nice it is to swim, to float around like a cork is an absolute joy!
26 Maj / May 26th.
Inget skrivet. / No entry.
27 Maj / May 27th.
Inget skrivet. / No entry.
28 Maj.
Idag har det gått några dagar sedan sist jag skrev något. Vi har väl kommit in lite i det nu, och dagarna börjar likna varandra lite för mycket med solbadande, badande och mat däremellan. För någon dag sedan blev jag magsjuk på något vis men jag lyckades näpsa den med hjälp av Resorb. Det är en lugn dag idag med sol och bad i pool, fast på morgonen hade någon i sällskapet bokat handduk åt oss utan att fråga. Vi ville ju bestämma själva om vi ville ligga och pressa eller inte. Frun mår inte helt 100, alla har varit mer eller mindre sjuka. Jag badade länge i den stora poolen (med en bar!) idag, först själv eftersom många hellre ville ligga nära den lilla (som är närmast deras rum), men sen kom Kenneth och Eva-Lena dit med. Vi pratade om att 8 av oss kanske skulle fara in till Sakalla centrum i Hurghada ikväll för att känna in nattpulsen och kanske fynda något. Om Kenneth skulle fara med var vi också med, inte annars, eftersom han verkar minst impulsiv. Nu börjar man kunna hitta runt så smått inne på det stora hotellområdet. Det känns alltid bra att veta om en del genvägar.
Kväll. Vi satt vid grillen till 19.00 då de öppnade. 19.30 skulle vi sedan träffas vid hotellets ingång och gå gemensamt till huvudgatan. Måste ju äta innan, men det var bara jag och frun från sällskapet där.. Efter vi har ätit klart ringer Kenneth för att kolla vart vi är. Suck. Då har de ätit i restaurangen i andra änden av hotellet, såklart nära deras rum, och väntade nu lite otåligt. Kanske någon kunde säga hur de vill göra istället för att antaga saker hela tiden? Nåväl, vi hamnade till slut i en trång gammal buss som för £20 tog oss till någon affärsgata inne i centrum. Hemskt som han körde! Väl ute ur bussen kom det en liten grupp tiggarbarn och slog oss på armarna för att få uppmärksamhet, men det var bara till att ignorera. För bakom dem lurade kvinnor som, vad vi fick berättat åt oss på hotellet, väntade på rätt tillfälle att ta plånboken. Vi gick vidare, vilket inte var helt lätt, som folk körde på gatorna. För mig kändes det som kaos men egyptierna själva har säkert ett utvecklat system för att köra som jag helt enkelt inte förstår bara.
Gatorna myllrade av liv i ett dunkelt neonsken, alla hittade en ursäkt för att försöka få något sålt till oss, men under de senaste dagarna hade vi tränat oss så pass i att säga "nej tack" på arabiska att vi snart lät som infödda. Det var inga större problem att välja bort deras försök att sälja. Jag var helt säker på att jag inte ville ha någon souvenir av en pyramid eller gudabild av Anubis, Osiris eller Thot när jag inte ens skulle få se statyerna i verkligheten, så där kom dom ingenstans med mig. Jag fick en förstahandstitt på hur arabvärlden verkligen inte accepterar landet Israel också, som en av bilderna nedan visar. Vid en resebyrå fanns det olika kartor dit de hade resor men på kartan där Israel skulle finnas stod det bara Palestina! Så mycket är freds-förhandlingarna värda alltså, något som svenska medier aldrig skulle våga undersöka. Men Klas, Kenneth, Ingela, Kerstin, Sverre och Eva hittade alla ett par fynd (även om en del av sakerna gick sönder efter några dagar!) tror jag. Vi hittade ett par småsaker till släkt och vänner. Jag råkade ut för Southallsyndromet när jag skulle köpa en begagnad skiva med Nancy Ajram (نانسي عجرم) och det visade sig att det var fel skiva i fodralet, något jag såg när jag kom hem till hotellet. Heja! Men den var ändå bra. Vi gick till basaren när vi kom hem igen för att skaffa något skydd till morgondagens utfärd till öknen. Det fick bli en grönvit palestinasjal av lite halvdålig kvalite. Ikväll är jag dålig i magen igen. Nedrans pekkalurk!
Summary in English:
May 28th.
Now there have been a few days since I last wrote something. We've landed now it seems, the previous day looks very similar to the following with being in the sun, eating and all things in between. A day or so ago I felt sick to my stomach but I've managed to have it under control with Resorb pills. This morning would be sun and swimming, but someone in our group had already booked a towel for us though we wanted to decide for ourselves. My wife isn't feeling too good. Everyone is more or less feeling slightly ill right now. I spent quite a lot of time in the larger pool (with its own bar!) today, first by myself and later Kenneth and Eva-Lena came by. We talked about going Sakalla centre in Hurghada that night, 8 of us, to feel the night life and maybe find some bargains. My wife and I felt that if Kenneth would go, we'd go too since he is less impulsive than the others and would uphold some sort of balance. Now I feel that I can get around the hotel complex and find short cuts.
Evening. Me and the Mrs. sat by the grill restaurant at 19.00 as they opened the gates to the buffé. We all would meet at 19.30 so we thought we should get something to eat first. Oddly, there was no one else from our group there except for us. Then Kenneth calls right after we've finished our meal to check our location. Sigh. Then the remaining 6 have eaten in the restaurant on the other end of the hotel and are waiting impatiencly! What if someone could actually talk to us in advance instead of assuming things all the time. Very well, eventually we ended up in an old bus that took all of us to Sakalla for £20. He was a terrible driver and I was feeling better first after he pulled over to let us out. My well-being was swiftly replaced by uneasiness as beggar children ganged up around us, pulling our sleeves. We just ignored them, as we had been instructed by people working at the hotel. Just as they had told us, a few feet behind the children, women lurked in the shadows, their mothers waiting for the right moment to snatch our wallets. We carried on walking, which in itself was kind of hard since the Egyptians drove like crazy. To me it was all chaos but I am sure they have a developed system of driving that I just can't comprehend.
The streets were vibrant of life in shady neon lighting, everybody came with an excuse poorer than the first, to sell something to us, but we'd had plenty of practise during our stay already in how to say "no thanks" in Arabic that we soon could be taken for native speakers. We had no trouble in blocking their attempts in selling. I was quite sure I didn't want any small replica statues of either pyramids or the gods Anubis, Osiris or Thot when I never was going to see them in real life anyway.
I got a first hand glance on the Arab world's denial of Israel too. Outside a travel agency they had lots of maps of places where you could go but on the map where Israel is only Palestine was marked out. So much is the peace process worth, something that Swedish media never would dare to investigate! Some people in our group found some real bargains; Kenneth and Ingela got themselves watches that looked expensive and some others found flashy womens bags (although both watches and bags started to fall apart after a couple of days - lousy quality!). I fell victim to the Southall-syndrome when I bought a second hand CD with Nancy Ajram (نانسي عجرم) with the case showing the wrong disc when I opened it in the hotel room! Cheers! The disc was cool nevertheless. We also did a nightly stop at the Casbah to find some sun protection for tomorrows desert trip. I ended up with a green/white scarf, not the best quality either. Groan...I feel sick to my stomach again.
29 Maj.
Nu är frun dålig igen, mer än förut. Jag fick hämta en tallrik med mat till henne på rummet efter att jag kommit hem från en badtur, eftersom hon knappt kunde ta sig upp ur sängen. I Röda Havet fick Ingela syn på clownfiskar. Kul, vi hittade Nemo! När jag kom till rummet med mat så fortsatte jag morgonen med att packa det som kunde behövas inför färden ut i öknen: vattenflaskor, varm tröja, handsprit m.m. Jag lovade frun att ta en massa kort innan jag gick mot receptionen för att möta upp med Mor, Far och Eva-Lena. Kl 14.00 skulle de komma från Spring Tours och hämta upp oss men de dök upp först efter 20 minuter till. Vi fick klättra upp i en riktig stabil ökenjeep som hade utfällbar stege för att ta sig upp. I den satt redan ett par från Noreg och sedan for vi runt en sväng som en flipperspelskula mellan olika hotell i Hurghada för att hämta upp mer folk: en dansk familj på 5 personer, ett tyskt äldre par och till sist en svenska som jobbade i Torup. Som sagt var ju körningen lite speciell i Egypten. Vår förare, Ashraf blev upphunnen av en annan bil med människor som han kände. De körde precis bredvid vår feta jeep, tutade och pratade som på ett café och skrattade, alltmedan vi mötte trafik, som de kryssade mellan! Sedan for vi ut i öknen och passerade beväpnade ökenvakter i en bil som gav oss klartecken att fortsätta in i Sahara. Det är fortfarande spänt mellan regeringen och islamister så säkerheten har ökat markant, inte minst efter allvarliga händelser som Luxormassakern 17 november 1997, seriebomberna i Sharm-el-sheikh den 23 Juli 2005 och senast Dahabbomben den 24 april 2006.
Solen var mycket stark och den dryga resan på ca en timme visade sig vara hoppig och skuttig. Ibland fanns det par djupa sänkor i vägen som vi skulle åka ner för, då kröp bilen sakta ena sekunden för att i nästa dra på så att sanden yrde och alla i bilen skrek som 14-åriga småtjejer! Det blev två stopp på färden innan vi kom fram till målet, som var beduinbyn Gebella. Första stoppet var en Fata Morgana-hägring och det andra en stor klippig sanddyn (som jag sprang upp för - i stekande sol!). Från den kunde man se långt. Tystnaden i öknen var fridfull och bergen var nästintill blåa. När vi kom fram till Gebella hade värmen gått från varmt till stekhett ute och vi blev ledda till en större hydda där vi blev välkomnade med lokalt thé. Det kändes väldigt fel att tacka nej fastän vi egentligen inte skulle dricka saker gjort på kranvatten. Hyddan var skickligt byggd av palmblad och vass. Vår guide Mahmoud berättade lite om beduinerna, deras livsstil och språk. Ordet beduin kommer från arabiskans bedea (صحراء), som betyder öken och beduin är helt enkelt en som lever i öknen. Lägret Gebella låg väster om Hurghada och på andra sidan Rödahavsberget och bestod av ungefär 35 personer där alla var släkt. Eftersom beduiner helst gifter sig inom släkten (i sällsynta fall med någon från annat läger) så är de flesta mycket korta och/eller har genetiska defekter såsom skador på ögon (relaterade till RP: Retinitis pigmentosa) eller krokiga leder från t.ex. äktenskap mellan kusiner. Men stor familj är tradition eftersom stor familj betyder lycka och styrka i antal. Flickorna måste börja täcka sig när de är mellan 12-13 år. Mahmoud berättade också att beduinerna hade olika sätt att välja läger på men allt handlade om vart det fanns vatten. En del gick efter på hur bergen såg ut, andra valde att använda slagruta eller följde kamelerna för att dessa kan lukta sig till vatten. Förut brukade män ha sina namn på kamelerna skrivet med färg på de som de ägde, mycket likt stäppindianerna i Nordamerika.
Innan vi skulle rida kamel var det en ökenfärd på fyrhjuling som gällde. Jag fick hjälp av Ashraf att knyta min sjal på bästa sätt eftersom det var ytterst viktigt att skydda sig från den varma solen och all sand som säkert skulle blåsa upp. Eva-Lena ville inte köra själv så hon fick åka bakom mig. Vi hade en ledarförare som åkte längst fram och två till som for efter karavanen av turister för att hålla oss på banan. Men som alltid med motorfordon finns det en eller ett par fartdårar som tror att de är kvar i sitt hemland. Två for runt och sladdade i öknen och for ut i en båge från karavanen ett par gånger. Ledarna blev upprörda pekade ett aja-bajafinger och fick styra in dem i karavanen igen. Vad inte många vet är att det fortfarande finns minor kvar sedan andra världskriget, och på grund av dessa är mycket av Egyptens jord obrukbar. De allra flest är också i öknen, så jag antar att fartdårarna inte tänkte. Vi skulle åka i ungefär 45 minuter i solen. Den danska familjen hade med sig två små flickor mellan 7-10 som inte var skyddade på något sätt. De hade extremt korta byxor och ett linne på sig och karavanen fick stanna till två gånger för att flickorna skrek så av brännsmärta. De blev helt röda i skinnet! Inte alls bra planerat av föräldrarna...aj, aj.
Vilken underbar känsla att få åka i öknen. Den var mäktig och bistert ödslig på samma gång. Bergen var något speciellt. Med bara en gnutta fantasi kunde man drömma sig tillbaka till tiden för det gamla riket (2650-2150 f.Kr.), då pyramiderna tros ha byggts eller kanske att man åkte landglidare på Tatooine (Star Wars). Efter en stunds körande blev det en välbehövlig paus i skuggan. Mor var verkligen på hugget fast det var den allra första gången hon körde fyrhjuling. När vi kom tillbaka till lägret kände jag mig ganska skakig i kroppen. Det vibrerar så väldigt när man kör.
Men nu var vi fulla av förväntan när vi stegade mot öknens skepp, det var vår tur att prova kamel. En stor grupp var före oss så vi fick snällt vänta på vår tur. Som den språknörd jag är så kunde jag lista ut att det var två stora grupper där, en portugisisk och den andra polsk. Kamelförarna hade två kameler var som de höll i. Att ta sig upp på en kamel var lite läskigt i början. Sadeln hade ett träskaft på bägge sidor som ryggstöd och något att hålla i där fram. Mor och jag nästan flög upp när kamelen reste sig från sanden, sedan bar det iväg ut i öknen. Djuret reser sig med bakbenen först, så det gällde att vara beredd. Jag fick den hårda pinnen i ryggen. Mysigt. Färden var inte alls lång, bara 25-30 meter innan vi vände igen. Föraren provade arabiska mot min mikrokunskap i språket. Kort samtal alltså. Haha. Kanske jag borde prova engelska istället så att de inte tror mer om mig? Fast ändå, det är ändå respektfullt tycker jag, att åtminstone försöka använda språket som finns i landet där man är. Jag vet att många verkligen inte håller med mig om det, och det får dom, det är ok. Att stiga av en kamel var knepigt. Den gick ner på framknäna först och sedan rappt ner med bakbenen, vilket gjorde att jag fick pinnen i ryggen när jag hämtade efter andan och snabbt kastades framåt och fick den andra pinnen i mellangärdet. Puff!
Mahmoud visade oss runt i lägret sedan. Vi fick se hur de gjorde bröd som smakade väldigt lika ugganåkersbröd. De hade också försäljning av fina hantverk, så till min fru köpte jag ett smycke innan vi tog en titt på deras hyddor. Barnen där var runt oss hela tiden och gjorde allt för att få kontakt. De blev rätt så förtjusta i mamma, kanske för att hon hade ljust hår? Husen och hyddorna de bodde i var väldigt enkla och de sov direkt på golvet. I närheten fanns också ett terrarium där de hade en hel del djur. Många av dom, såsom kobra och skorpion, kunde man träffa på i öknen. Det fanns fog för glasskivorna mellan oss och de giftiga djuren.
Finalen för kvällen var en show på en scen utomhus byggd i mitten av en arena. Det var ett bygge av tegel och hade platser i trappsteg, som på en amfieteater. Väggarna var dekorerade med stora fina tygstycken som kallades furasha. Borden var låga och vi satt på kuddar med bra möjlighet att luta sig bakåt och stödja kroppen med armbågarna på trappsteget bakom. Arenan var byggd som i en halvcirkel och ett enormt berg fungerade som bakgrund till kvällens underhållning. Erbjudande om thé och vattenpipa gick ut men jag röker inte, så det blev la, shukkran (nej, tack) för hela slanten. Vattenpipa är för övrigt ännu mer skadlig för kroppen än cigaretter. Kvällen inleddes sedan med traditionella dansare, de var klart godkända och hade fina dräkter. Men det raspiga ljudet från högtalarna var...inte kul. Men nästa nummer, som var någon slags gycklar-magiker, var helt otroligt skicklig. Han snurrade åt vänster under hela sitt nummer samtidigt som han trixade med färggranna handtrummor och sjalar. Efteråt verkade han inte det minsta trött eller snurrig. Det bästa kom till sist, med en stor egyptier, en fakir byggd som en gladiator. Med sig hade han sin trådsmala assistent och det fanns en härligt teatralisk osämja mellan dem. De bjöd på svärdskonster, dela stenblock (kalksten troligtvis) med slägga mot huvudet och spika i en spik med handflatan. Rått och brutalt! När alla konster var över tände de lamporna som de hade placerat ut på bergryggen och maten serverades. Det dåliga ljuset gjorde det svårt att se vad för slags mat man tog men allt smakade ju ändå gott. Jag höll mig borta från kyckling och tog inte gärna kötträtter som verkade misstänkta att förvärra magproblemen.
På väg hem sedan stannade vi till mitt i öknen på en plats där stjärnorna lyste klarare än jag sett på länge. Där fick vi titta på Saturnus genom en stjärnkikare och det kändes enormt overkligt. Det var bara en lite ljusfläck men så nöjd jag kände mig! Resan hem gick fortare än väntat och vi nådde ingången till hotellet vid 22:15. Min fru hade tyvärr haft jättetråkigt hemma och hade inte kunnat gå upp för att äta, så hon var svinsvulten!
Summary in English:
May 29th.
Now the Mrs. is feeling ill again, more than ever. I had to collect a plate with food from the restaurant to our room after a swim, since she could hardly get out of bed. In the Red Sea Ingela got a glimpse of clown fish. That's fun, we found Nemo! When I got back to the room with some food I continued to pack supplies: water bottles, warm shirt, hand liqour etc. I promised the Mrs. to take loads of pictures before I headed for the reception to meet up with Mum, Dad and Eva-Lena. The tour bus would come at 14 but actually came after additional 20 minutes. We had to climb up a ladder to get inside the bus. In it was a young couple from Norway and the bus later went like a pinball between hotels to pick up people: a Danish 5 people family, an elderly German couple and finally another Swedish woman. The driving style in Egypt is very special as mentioned earlier. Our driver Ashraf was caught up by another car full of people he apparently knew. They drove right beside him, oblivious of any meeting cars on the other lane. They spoke loudly and honked as if they had been at a café as cars flew by us! Eventually we came to the desert and passed a swat car with armed desert guards that gave us clearence before we could enter the desert. It is still tense between the goverment and Islamists, not least after the famous events, like the Luxor massacre on the 17th of November 1997, the serial-bombs in Sharm-el-sheikh on the 23rd of July 2005 or of late the Dahab-bomb on the 24th of April 2006.
The sun was very strong and the journey to our destination (about an hour) proved to be a bit bumpy to say the least. Sometimes there was a deep slope where our driver needed to crawl down so we wouldn't tip over, for in the next minute going full throttle up hill, causing the sand to swirl around us. There were two stops along the way until we came to the bedouin village of Gebella. The first one was the mirage Fata Morgana and the other one was a sandy mountain ridge (which I ran up - in the blazing sun!). From that you had a nice view. The complete silence was peaceful and the mountains in the distant were radiant in variant shades of blue. When we finally reached Gebella the heat had gone from warm to frying hot as we were led to a large hut for local tea. It felt very wrong to turn the offer down even though we shouldn't drink things possible made of tap water. The hut was skillfully crafted palm leaves and phragmites. Our guide Mahmoud told us a little about the bedouins, their life style and language. The word bedouin in itself derives from the Arabic word bedea (صحراء) which means desert. A bedouin is simply one who lives in the desert. Gebella lay west of Hurghada and on the other side of the Red Sea Mountains. 35 people lived there and they were all related. Since bedouins marry within the family (in rare cases with someone from another camp) most of them are short and/or have genetic defects such as crooked limbs or eye damages (related to RP: Retinitis pigmentosa) from marriages to first cousins. But a large family is tradition since large families is a token of luck and strength in numbers. Girls need to cover themselves between the age of 12-13. Mahmoud also told us that the bedouins had different ways of picking a site to have a camp but all depends on where there's water. Some used the colours of the mountains, others used dowsing or followed camels, since they can smell their way to water. In older days men used to have their names on their camels painted in different colours on the animals they owned, much like North American natives of the plains.
Before our planned camel ride we would go on quad bikes. Our driver Ashraf helped tying the scarf securely since it was very important to shield ourselves from the blazing sun and sand. My aunt didn't dare to drive by herself so she sat behind me. There was one leader quad that drove ahead and additional two to keep our quad caravan in track. As always when it comes to motors there are a couple of speed demons who think they are still in their homelands. Two in our caravan strayed from the track a couple of times. The leaders went mental and raised the naughty-finger before hearding them in the caravan again. Many don't realize that great areals of Egypt's landmass is still useless due to landmines from the 2nd World War. Most of them are found in the desert, so my guess would be that the speed demons didn't think. Our ride would be about 45 minutes in the sun. The Danish family had brought two small girls between 7-10 years old that weren't protected in any way. They wore extremely short pants and a tank top, causing the caravan to stop two times since the girls were crying from sun burn pain. Their skin was totally red! Not good parental planning.
What a wonderful feeling to be driving in the desert. It was powerful and bitterly barren at the same time. The mountains were something very special. With a tiny ounce of imagination you could easily dream away to the time of the Old Kingdom (2650-2150 B.C.), when the pyramids are thought to have been built, or maybe that you came by landspeeder on Tatooine (Star Wars). After a time of driving there was a well needed rest in the shade. My mum was really into it although it was her first time on a quad. When we came back to camp I felt all shaky in my legs and arms.
Now we were all excited about trying out the ship of the desert, the camel. A larger group was first in turn. Being a lingvist nerd I figured out the group consisted of two smaller group; one Portoguese and the other Polish. The camel masters led two camels at the time. Getting on a camel was a bit hard at first. The saddle had two wooden rods on the front and the back, working as some sort of support for your back and also something to rest on for your hands in the front. My mother and I almost catapulted when the animals got up from the sand, and then we headed out in the desert. They get up with their hind legs first, so you need to be prepared.. I got the the wooden rod in my back. Cosy. The trip wasn't at all long by any standards, only about 25-30 meters before we turned back. The camel master tried Arabic with us against my micro-knowledge of the language. In other words, a short conversation. Ha, ha. Maybe I should just settle with using English instead so they won't think more of me than they have to? Still, I find it respectful to at least try to use the lanugage in the country you're in. I know that many truly disagree with me on that one and that's ok, they can. To dismount from a camel isn't the easiest in the world. It descended fast on its front legs and then its hind legs, causing me to get one rod in my back and while catching my breath swiftly being thrown forward, getting the other rod in solar plexus.
Mahmoud then showed us around the camp. We got to see how they made bread that tasted very similar to bread from the Ugganåker province. They also had handcraft for sale and I bought a pendant for my wife before we took a closer look at their houses/huts. The children moved around us at all times and did anything to attract our attention. They became particularly fond of my mother, maybe because she had blond hair? Their housing was very simple and they slept on the floor. Close by was also a small zoo. Some of them, like scorpio and cobra could be found in the desert. The glass between us and the venomous animals weren't just for show.
The grand finale for the evening was a show on an outdoor stage built in the middle of an arena. It was built with bricks and the seats were like steps in elevation, like an amphie theatre. The walls were decorated with large pieces of fabric called furasha. The tables were low and we sat on large cushions and rested our backs nicely. The arena was crescent shaped and a huge mountain acted as background to the nights event. An offer went out for tea and water pipe but I don't smoke so I said la, shukkran (no thanks), most of the time. Water pipe is even more harmful than ciggarettes by the way. Then the night opened with traditional dancers in colourful costumes. The raspy sound from broken speakers left much to wish for, soundwise. But the following number put such things aside. He was some kind of jester/magician and spun to the left throughout the entire routine at the same time as he juggled and played around with colourful drums and scarfs. Aftewards he didn't seem a bit dizzy or tired. The best was saved for last; a well-built gladiator Egyptian and his skinny assistant. There was this cool taunting relationship between the two. They had some sword tricks to show, as well as cut stone (limestone, I reckon) in two, using a sledge-hammer against the head and hit nails through wood using the palm of a hand, among other things. Raw and brutal! When all things were done with they lit up lamps carefully placed on the huge mountain and started to hand out food. The poor lighting made it difficult to see what you were eating but it tasted great. I stayed away from chicken and meat as I thought it could worsen my stomach problems.
On our way home we stopped in the middle of the desert, where the stars shone more brightly than I've ever seen for a long tim. We got to se Saturn through a telescope and it felt very surreal. It was just a small spot of light but I felt satisfied as ever! The journey home went fast and we were home at 22:15. My wife had had a boring time and hadn't been able to go up to eat, guess if she was starving!
30 Maj.
Det har varit en lugn dag idag, jag vaknade lite glad över äventyret igår. Fruns tallrik som jag hade tagit med igår, eftersom hon mådde så illa, krälade det massor av myror på idag! Efter att ha diskat den på rummet gick vi ner för ännu en fin frukost. Eftersom alla är/har varit sjuka så har vi begränsat oss till omelett för att spara magen. Jag förstår inte, fast man är svulten så är man ändå mätt och illamående hela tiden. Det är lite kul att komma tillbaka till rummet efter frukost. Alltid är det något konstverk av handdukar på sängen, när man har lämnat lite dricks på bordet.
Innan vi gick till stranden vid Röda Havet så tog vi en tur till basaren för att fynda lite. Det blev samma affär som vi varit till tidigare, för att innehavaren var så lättsam och trevlig. Annars har det varit idel sura miner om man inte väljer just deras butik, så just därför kände vi att vi skulle återkomma till den här. Det vi var ute efter var handdukar och en väska åt moder. Fader fick namnet på arabiska skrivet på en lapp och han tyckte att det var lite kul. Våra köp sedan blev riktiga kap, man får vara nöjd.
Man kan inte hjälpa att fantisera lite när man simmar i Röda Havet, först om Mose och hela uttåget från Egypten, men också om filmen Bruce Allsmäktig. Vad i hela världen skulle man tänka eller ta sig till om vattnet delade på sig som hans tomatsoppa? Vi snorklade i havet men fick hela tiden vatten innanför cyklopet. Det blir väl till att öva och raka sig i framtiden. Men vi fick se lite fina fiskar ändå, en och annan Nemo. Utan simfenor och bara simskor kommer man inte särskilt långt. Livet följde sin cykel och i vanlig ordning var det snart dags för poolpizza igen. Frun kunde ta av och på sitt gröna allt-inkluderat band och hade glömt det på rummet. Hon kom lite senare. Efter maten skingrades gruppen sakta och för en liten stund kände jag mig övergiven utan att veta varför, tur att frun fanns där.
En till lätt middag följde på kvällskvisten och efter det gick vi tillbaka till rummet för att vila. Kenneth kom upp och pratade en stund över allt och inget. Vi hade alla planerat att gå till basaren igen på kvällen. Många i gruppen köpte mängder av T-tröjor och Kenneth bjöd en handlare på snus som verkligen inte föll honom i smaken. Kul men lite elakt! Jag hittade en toksnygg klänning åt frun för £110. Jag börjar få kläm på det här med att pruta, priset började nämligen på £185. Frun låg ännu kvar på rummet och mådde illa. Fast när det blev dags för kvällsmat sände vi sms att hon kunde komma ner till matstället Italia. Jag kom på sedan att hon kanske inte alls hittade helt själv och gick efter henne. Jag fann henne nästan vid vår lägenhet och kunde ledsaga henne till Italia (hotellets alla områden påminner lite om en labyrint). Under middagen fick frun sin present och verkade gilla den. Vi fick också betjäning av en mycket skojig kille som envisades med att tala arabiska med oss när han hörde att vi kunde lite (mest frun såklart!) när vi tackade för betjäningen. Han lärde också oss lite nya ord. Imorgon blir det till att ta det väldigt lugnt därför att i stort sett alla mår dåligt. Här är skördens offer:
Fader: Solbränd, kräk- och diarrésjuk.
Moder: Kräk- och diarrésjuk.
Kenneth: Solbränd, kräk- och diarrésjuk.
Eva-Lena: Magknip, diarrésjuk och frossa.
Kerstin: Förkyld.
Ingela: Förkyld.
Klas & Sverre: Förkyld.
Frun: Magknip och diarrésjuk.
Jag: Magknip och diarrésjuk.
Summary in English:
May 30th.
It's been a quiet day today, I woke up feeling a bit thrilled about yesterday. The Mrs. plate which I had brought yesterday was crawling with ants today! After a swift washing up in our room we took it downstairs and to get ourselves another fine breakfast. Since all of us are more or less sick to the stomach we have limited to eating only omelettes. I can't see it, though I am totally starved I am full and constantly nauseous. It's fun to come back to the room after breakfast, since there is always some kind of towel art on the bed after you have left some tip-money on the table.
Before we went to the beach by the Red Sea we took a short stop at the casbah. We went straight to the shop we'd been earlier, since the shop keeper was so bright and friendly. Otherwise there have been sour puss faces if you don't chose their shop, that's why we felt we should come back to this one. For this time we were looking for towels and a beach bag for my mother. My dad got his name written in Arabic on a note, which he thought was fun. Our buys were true bargains.
You can't help but fantasize when you are swimming in the Red Sea, first about Moses and the exodus from Egypt, but also about the film Bruce Almighty. What in the world would you do or think if the water parted just like his tomato soup? We did some snorkeling in the ocean but got water on the inside of the diving mask. I bet I need to shave and practice in the future. But we did get to see som nice fish anyway. Withouth fins and just swimming shoes you don't get very far. The vacation life came full circle and soon it was time for more pool pizza. After we'd eaten the group dispersed and for a moment I felt abandoned without knowing why. Luckily my wife was still there.
We had just a light dinner and then back to our rooms for a little nap. Kenneth came over for a chat about all and nothing. We had all planned to go to the casbah later that night. Many in our group bought t-shirts and Kenneth offered a salesperson snus, which really didn't fell to his liking. Fun but a little mean! I found a very nice dress for my wife for about £110. I am getting a hang on this haggeling deal, the price started off at £185. The Mrs. was lying in our room feeling ill. But she did come out for the evening meal, after we had texted her. I later realised she might not find her way on her own and went after her. I found he close by our room and could guide her to the restaurant (the hotel grounds are close to a labyrinth). During dinner she got her gift and went to try it on before returning. Our table was attended by a funny waiter who was stubborn in talking to us in Arabic once he heard us speak (mostly the Mrs. of course!) when we thanked for nice service. He also taught us some new words. Tomorrow we'll all take it very easy since we are all feeling ill. Here are the victims:
Dad: Sunburned & sick to the stomach
Mum: Sick to the stomach
Kenneth: Sick to the stomach & sunburned
Eva-Lena: Sick to the stomach & the chills
Kerstin: Cold
Ingela: Cold
Klas & Sverre: Cold
The Mrs. : Sick to the stomach
Me: Sick to the stomach
31 Maj.
Vaknade strax före 07. Frun hade mardröm men lyckades somna om igen, tursamma människa. Min mage bråkar igen, vågar nog inte äta mer än omelett idag heller. Argh...ingen får bli sjuk till hemresan, då får man ju slå läger utanför toaletten i planet. Frun sov ännu vid 08 men får jag ingen frukost blir det nog värre. Jag åt frukost med mor och far och höll på att brinna upp. Så varmt det var idag, runt +35 grader i luften - man svettas nästan inte. Det blev ett par slappa timmar vid poolen idag, kan jag lugnt säga. Skuggan hjälper till när man ska återhämta krafterna. En kille försökte lura på oss dyra halsband men Ingela hjälpte oss att pruta ner till vad de egentligen var värda: lite mindre än halva priset. Ändå valde vi bara ett av de 6-7 som han ville sälja. Han blev inte så glad tror jag, avslöjad! Ha, ha.
Servicefolket börjar känna igen oss vid det här laget. Pizzabagaren kallade mig vid namn idag och en del försöker hjälpa oss med vår stapplande arabiska. Jag lyckades faktiskt beställa en alkoholfri drink hjälpligt på arabiska idag. Språket flyter lättare i munnen än innan vi kom hit, av naturliga orsaker. Men jag är säker på att det mesta kommer att försvinna när vi kommer hem eftersom vi inte har möjlighet att hålla det vid liv.
Klas har fått ett jobbigt lock för örat. Det är inne på tredje dagen nu, samtidigt som Kenneth, Ingela och Eva-Lena är illa magsjuka fortfarande. Trots det så ska vi till "Villa Kunterbunt" vid basar-området ikväll för att fira fader och Kenneth. Ali Baba bazar ska få en sista finkamning innan vi slutar handla på den här resan. Imorgon ska vi fara hem vid 10:15, då en buss från hotellet tar oss till flygplatsen.
23:40. Nu är vi hemma på rummet igen. Det var ganska bra mat borta på Kunterbunt. Jag fick personalen att ställa upp på musik och sång för Kenneth och fader efter maten och jag tror alla tyckte det var kul. De hade klätt en tomat med folie formad till en fågel och sedan tryckt in ett ljus i den. Kul. Efter det hade jag och frun fyndat lite saker. Jag hittade till slut en dubbel CD med Nancy Ajram och en till med Alabina. Två för £100 var helt ok men inget bra prutpris. Annat fynd var i butiken Daniel Papyrus, där vi handlade en matta och en guld/blå långskjorta till mig för sammanlagt £400. Rätt bra pris, fast det ska bli skönt att slippa behöva pruta hela tiden när vi lämnar det här landet. Nu ska vi se Austin Powers 2 (med arabisk text + skojig reklam i pauserna) och pimpla 7up.
Summary in English:
May 31st.
I woke up before 07. The Mrs. had a nightmare but was able to go back to sleep again, lucky one. My stomach is giving me a hard time again, just as before I shall not eat anything but omelette today either. Argh...no one is allowed to be ill when we go home, otherwise they will have to camp outside the plane's lavatory. My wife was still asleep around 08 but if I didn't get any breakfast soon it would get worse. I had breakfast with mum and dad and almost combusted into flames. It was so hot today - surely around + 35 degrees in the air - you were almost not able to break into sweat. There were some lazy hours by the pool. The shade helped regain all the strength one lost in the sun. A guy tried to sell us expensive jewellry but Ingela helped us get a haggle price down to what it actually was worth, which was less than half the price he tried to get from us. Still we only chose one of the 6-7 things he tried to trick us to buy. He was not happy, busted. Ha, ha.
The hotel staff now recognize us. The pizza baker called me by name today and many more are doing their best to help us with our staggering Arabic. I actually managed to order a non-alcoholic drink in Arabic today. The language flows more easy in the mouth by now, compared to when we got here, for obvious reasons. But I am sure it will all mostly diminish when we get back home to Sweden since we have no means to keep it alive.
Klas has some problems with his ear, counting on the third day now. Some others, like Kenneth, Ingela and my aunt Eva-Lena, are very sick to their stomachs still. Despite that we'll go to "Villa Kunterbunt" tonight to celebrate Kenneth and my father's birthdays. The Ali Baba casbah will have a final combing before we stop buying stuff on this trip. Tomorrow a bus will arrive at 10:15 to take us to the aiport.
23:55. Now we are back in our room again. Kunterbunt offered fairly good food. I managed to get the staff involved in singing and playing instruments for my dad and Kenneth and I think all of them in our group thought it was kind of fun. The staff had wrapped a big tomato in aluminum foil shaped as a bird and stuck a candle in it. Crazy fun. After our meal we strolled around the casbah and me and my wife found a couple of things and a bargain or two. I found more music; a best of 2 CD case with Nancy Ajram and Alabina's new album. I got both for £100 which wasn't a good haggle price. In the Daniel & Papyrus shop we found a carpet and a blue/gold/yellow long shirt/serk for £400 - which was a good price, but it will be so nice to get away from the haggle culture when we leave this country tomorrow. Now we'll watch Austin Powers 2 with Arabic subtitles and drink som 7up.
1 Juni.
Idag vaknade jag runt 06.30. Idag ska vi åka hem, jag kan knappt bärga mig. Som vi har varit sjuka känns det enormt skönt att få komma hem till det vi känner till. Just nu slötittar jag på Egyptisk kanal 2, om en australiensisk tjuv och en självmordsbenägen kvinna, hotellpersonal är hon nog. Det är lågt ljud på för fruns skull, som ännu sover, så jag kan bara gissa mig till handlingen med den arabiska textningen. Det mesta packades aldrig upp när vi kom hit så det som vi behövde packa gjordes faktiskt igår. Fader är knalldålig idag fick jag höra vid frukost så jag sprang över med två tabletter Resorb till honom. Först hällde jag upp ännu en till mig, jag har mycket att tacka Resorb för, som har hållit min mage någorlunda stabil den här veckan. Så jag passade på att spela in en videoreklamjingel som jag sedan ska sälja till företaget till överpris i Sverige. Ha, ha. Det är en fin dag idag. När vi packade ihop fick vi se en skymt av ett väldigt intressant elsystem under sängen! Innan vi gick lämnade vi en lapp som tack för all städning och vacker handdukskonst. Vid poolen var det en papegoja som traskade runt.
10:15. Nu skulle snart bussen komma och alla kom mer eller mindre fram till receptionen i lagom tid. Ett par gruppbilder togs precis innan bussen kom och vi var de första som klev på en sval buss innan den skulle komma att bli packad med folk, allt eftersom den for mellan hotellen. Då vi passerade halvt färdiga hus, ökensand, palmer och vilt körande trafik var jag glad över att vara på väg hem. Aldrig förr när jag har varit på resande fot har jag känt det så tydligt. Ofta har jag annars känt en smått melankonisk men nöjd saknad efter landet jag lämnar och att jag är på väg hem, hur skönt det ändå är att komma hem. Inte i det här fallet! Jag tyckte att det skulle bli skönt att slippa prutandet, bakteriafloran, anarkin på vägarna, alkogelen och att folk överlag var så hetsiga.
Vi passerade passkontrollen och många som jobbar där är inte i fas med varandra. På en skylt stod det: "Ni måste lägga all vätska i en påse", men när frun frågade en kontrollant om det bara viftade han förbi henne lite irriterat. Andra blängde surt när vi, 10 personer, rörde oss över golvet. När vi väl hade gått igenom alla kontroller så väntade...affärsgator! Det var som en ringlande palett i färger bestående av handdukar, Faraonernas Egypten och svindyra matställen, som vilken galleria som helst. Det gjorde mig nästan snurrig. Vi gick runt där alla och en del av gruppen ville handla, fast det verkligen var flygplatspriser. Fader skulle köpa 2 flaskor vatten, 1 burk Pringles och 3 KitKat som tillsammans landade på otroliga £83! Aj i plånboken. När han fick veta det köpte han bara vatten och en KitKat innan det var färdigt. Jag och frun hade bara $ kvar att handla för och vår nota för en varsin Powerade blev $16! Aj! Men trots att allt var mycket dyrare än på gatorna eller basarer så hittade vi en hatt och en bok om Egyptens historia som våra absolut sista köp.
Det blev en lång kö till flygbussarna men vi fick en bra plats till slut. Het dag utanför. Solen tryckte ner mig mot asfalten och jag fick använda viljestyrka för att inte böja mig efter dess vilja. Till slut klev vi på planet. Det blev en eländigt lång resa i 5 timmar. Trångt åt benen, skrikiga ungar, ljummen luft att andas och bara jobbigt att flyga helt enkelt. Tursamt nog tror jag att jag somnade en stund i början av färden, men sedan började jag få "myror i kroppen". Jag ville sträcka på mig, få breda ut mig lite - men, nej då! Knän skall böjas ner mot golvet...argh. Ett tag var paniken där...alla skrikande ungar...stank av svett, flottig mat och annat...bara slå mig loss, springa friiiiii mot utgången och hoppa ut med närmaste fallskärm. Choklad hade lugnande effekt på mig till sist, så jag kunde uppskatta färden över Vitryssland och Litauen innan vi for över Östersjön. Man var något stel när vi till slut fick kliva av planet. Plågad och dryg är bättre ord. Men nu var vi tillbaka till grönska, till "riktig" och snäll mat och vi slapp pruta för den!
Efterspel.
Hur kom det sig att vi kunde ha blivit så sjuka där borta egentligen? En möjlig teori fick vi av våra vänner "tofsarna" i Lund. Vi avhöll oss från kranvatten, som sagt var, och drack mestadels fruktsaft från mango och annat. De berättade då att de mesta juicedrinkarna och fruktsafterna blandas ut med just kranvatten! Oj då...
Summary in English:
June 1st.
Today I woke up at 06.30. Today we're going home, I can't wait. Since we've been so ill it feels good to come back to what we know. Right now I am semi-watching on Egyptian channel 2, about some Australian thief and a suicidal woman, probably a hotel employee. I have almost no sound on since the Mrs. is still fast asleep, so I can only guess the story line with this Arabic subtitling. Most of our stuff was not unpacked when we got here so what we needed to pack we did yesterday. My father is very ill today so earlier I ran over to their room with some Resorb pills. Before that I poured myself a Resorb drink, I have much to thank Resorb for, for keeping my stomach fairly stabile during these days. So I took the opportunity to record a silly commercial video jingle which I intend to sell to the company at an overprice when I get home to Sweden. Ha, ha. It's a nice day today. When we packed the last of our things we got a glimpse of a very interesting electronic system under our bed! Before we left we lay a note on the bed, thanking for good service and towel art. The pool was visited by a parrot that strolled about.
10.15. Now the bus would be here any minute and everybody in our group came to the reception more or less in time. We took a couple of group pictures just as the bus pulled in and we were the first to pick and choose seats in a cool bus, that would later become crammed with people. As we then passed half-finished houses, desert sand, palm trees and crazy driving traffic I was relieved to be on my way home. Never before have I felt it so clearly while travelling. Often I have otherwise felt a melancholy but satisfied longing for the country I'm about to leave and the fact that I am on my way home, how good it always feels to be coming home. But not in this case! I felt it would be so nice not having to deal with the haggle system, bacteria, the road anarchy and that people were so over the top anymore.
We passed the passport control and many working there didn't seem to be in tune. One sign read: "You will have to place all liquids in a bag", but when the Mrs. asked one of the control people he just waved her to continue, seemingly irritated. Others just glanced somberly as we, 10 persons, moved across the airport floor. When we finally had passed all controls there were....shopping streets! It was like a snake-curved palette of colours made up by towels, Faraonic Egypt and ridiculously expensive food bars, pretty much like any other shopping centre. It made me a little dizzy. My dad was buying 2 bottles of water, 1 Pringles jar and 3 KitKats but dispersed some of the goods when the bill ended on £83! Me and the Mrs. only had $ left and our bill for 2 Powerade was $16! Ouch! Despite everything being more expensive than at the casbahs we did find a fairly cheap book about Egypt's ancient history and a hat. They were our absolute final buys.
There was a long line to the airbus but we got nice spots in the end. Hot day outside. The sun pushed me to the ground and I hade to use will power not to succumb. At last we got on the plane. It proved to be a terrible and long journey for 5 hours. No leg space, yelling kids, lukewarm air to breathe and just plain...pain. Lucky me I fell asleep in the beginning but later on I just felt trapped and this "creeping sensation" all over my body. I wanted to stretch out, bu no! Knees are meant to bend towards the floor...argh. For a while panic kicked in...all the screaming kids...the smell of sweat, greasy airplane food and other things...just to break away, run freeeee towards the exit and jump out with the nearest parachute. In the end, chocolate had a calming effect on me, so I could appreciate the view over Belarus and Lithuania before we crossed the Baltic Sea. Getting off the plane, I felt like I hadn't used my muscles for ages. Tormented is a better word. But now we were back to green fields, to "real" and kind food and we didn't need to haggle for it!
Aftermath.
How come we could become so ill over there? One possible theory we got from our Coptic friends in Lund. We didn't drink tap water, as said before, and drank mostly fruit juices and drinks from the hotel. They then told us that those fruit drinks (mango, among others) are mixed with precisely that, tap water! Oops...
