Soul Survivor & England
Soul Survivor och England.
Framme! Arrived!
Ja, vi hade det bra borta i gamla England när vi for dit. Det var väl inte exakt det vädret som vi hade hoppats på men det var mycket varmt i våra hjärtan. Jag älskar England och dess livsstil. Låt oss hoppas och be att den får bestå. Första stoppet var ju Stansted och sedan vidare mot London. Jag tycker Stansted verkar bättre än Heathrow, det är inte samma hets där. Jag kan lite tycka att Monty Pythons ord från "Heliga Graalen" passar in, när kung Arthur säger: "Åh, låt oss inte fara till Camelot, det är ett löjligt ställe.". Men istället byter man ut Camelot mot Heathrow... ha, ha! Det tog en liten stund innan engelskan satte igång, mycket beroende på att frun och jag snackade svenska med varandra hela tiden och inte så mycket hade andra att använda engelskan på annat än biljett-försäljare eller vid matställen. Men det var ju en rätt så god början bara det tycker jag. Vi tog oss från flygplatsen med National Express mot London ganska snart. Jag kunde inte sluta le när jag såg alla vägskyltar och vägar, vi var i England! Det låter lite fånigt kanske, men genom de sista 10 åren har jag blivit mer och mer anglofierad. När jag talar engelska så kommer brittiskt uttal helt automatiskt och jag har faktiskt svårt att härma t.ex. amerikansk engelska. Den har nog aldrig tilltalat mig...och så har jag fått stor hjälp av min brittiska vän Xanthe.
English summary:
Yes, we had a great time in ol´ England. The wheather was not all that good but our hearts were warm. I love England and its way of life. Let's pray it will withstand. Our first stop was Stansted airport and then London. I always thought of Stansted as a much better place than Heathrow, not as much stress. The words of King Arthur from "Monty Python & the Holy Grail" makes perfect sense: "Oh let's not go to Camelot, it's a silly place" but then replace Camelot with Heathrow. Haha! Well, it took me a while before my English kicked in. Me and my wife only spoke Swedish and the only times I used English was when we met ticket salesmen or ordered food. I felt a bit rusty. I was so happy, being back in England again. For the past 10 years I have become more and more of an anglophile. I use British pronounciation in every situation, prefer Smarties over M&M's and drink my tea! My British friend Xanthe has also been a great influence I'm sure..
Deras långfärdsbussar i England är en absolut njutning (förutom de trånga toaletterna!). Första vändan skulle vi in till London. När vi kom fram låste vi in våra väskor och bar med oss bara en varsin liten ryggsäck. Det var skönt att sträcka lite på benen efter både flyg och bussfärd. Vi höll oss mest kring området runt busstationen Victoria Station och en bit runt Green Park, fast det skulle ta evigheter innan bussen som skulle ta oss till Shepton Mallet kom. Allt vad vandrarhem, bussar och annat som man måste boka heter, var ju redan beställt i förväg. Så vi visste noga och väl att vi skulle vara i London och drälla i många timmar. P.g.a. skral ekonomi så väljer man alltid det som blir bäst för plån-boken ...eh...snål? Som en tyst fristad i stadsdjungeln så är Green Park en av de ställen där man kan koppla av. Härligt landskap och massor av träd. Det var för mig också ett kärt återseende av en lyktstolpe som jag såg första gången 2004. Den är som hämtad från C.S. Lewises böcker om Narnia, ja, man kan nästan förvänta sig att Herr Tumnus ska skutta fram i gläntan. Jag undrar om parkplanerarna tänkte på det när de ritade parken?
En annan märklig sak fick vi se i Westminister. Där finns en mycket fin katolsk kyrka och på anslagstavlan så dök ett välbekant efternamn upp. En viss Jean Gulliou skulle visst spela där den dagen. Det lät otäckt likt författaren Jan Gulliou. Frågan är bara...vad skulle den vänstervänlige ateisten Jan göra i en kyrka???
English summary:
Going by bus in England is an absolute joy (apart from the cram-spaced toilets!). We were in London for a while before we would go down to Shepton Mallet but since London is so BIG we mostly stayed around the area near Victoria Coach Station and Green Park. It was a nice change to be able to walk for a moment, since we'd been mostly in a plane or a bus up until now. Green Park is a nice haven, away from traffic, buzzing sirens and people, where you can enjoy almost total silence in some parts. It's fairly big and has a couple of slopes and nicely placed trees. For me it was also a reunion with a lamp post I saw for the first time in 2004 when we were there for the first time. It's like taken from the books of C.S. Lewis about Narnia. One could almost expect to see Mr. Tumnus skipping from the glade. I do wonder if the park-planners had that in mind when they designed the park? In Westminister there is a beautiful Catholic church. When we closed in to check it out we could see on the notice board that a Jean Gulliou would play there that day. That name sounded close to the Swedish author Jan Gulliou, but it had to be a coincidence. Surely, what would left-wing atheist Jan do in a church???
Efter ett antal timmar av turistande (den här gången hittade vi mycket lättare) så skulle vi till sist kliva på bussen söderut. Jag ville gärna njuta av resan men jag somnade till ett par gånger. När jag inte sov så tittade jag på omgivningarna eller läste lite. När vi väl kom fram så var det mörkt. Vi hade sagt till säng & frukoststället att vi skulle komma lite före 23.00 i e-brevet som vi sände innan vi lämnade Sverige. Haha... nu var vi minst 20 minuter sena. När vi klev av så gjorde också två amerikanare det. De skulle var frivilliga under festivalen och hjälpa till med allt möjligt. De bestämde sig för att gå hela vägen till området West Showground, 4 miles - ca 6 km mitt i mörka natten! Hu... fast vi såg dem senare skymta förbi under festivalen så de kom dit helskinnade. När vi till slut kom fram till Maplestone säng & frukost så väntade Donald och Gillian Sinclair på oss. De var fantastiska människor med en sådan tydlig gästfrihet. Vi kände oss som hemma på en gång..men somnade ganska duktigt efter lite té och mackor.
Dagen efter skulle vi försöka hitta ett sätt att ta oss ut till Showgroundområdet. Från Shepton Mallet skulle det gå bussar fick vi veta. Vid frukosten träffade vi två andra gäster: en äldre och en lite yngre man. De var trevliga att prata med och det var nyttigt för vår engelska också. Men så fort vi nämnde Soul Survivor så sjönk tonen genast. Den äldre mannen sa något i stil med: "Jag skulle inte åka dit om jag var ni, de är konstiga där borta." Jag blev lite obekväm men strax efter så visade det sig att de bägge skulle hålla i lite saker och vara talare någon gång under festivalen. De var Mike Pivalachi och Andy Croft och faktiskt de som var huvudtalarna! Mike grundade Soul Survivor en gång...och jag hade ingen aning om vilka de var. De erbjöd sig att skjutsa oss till festivalen. Innan dess så skulle de tvätta kläder inne i byn. Vi tog också en liten tur dit, då det var vandringsavstånd från vårat säng & frukostställe. Det var en mysig liten by, Shepton Mallet.
English summary:
Hours of touristing in London later, we finally got on the bus to take us down south. I fell asleep during travel time to and from. When I didn't sleep I read or just admired the surroundings. When we got there it was dark and about 11 pm. We didn't get to our B&B until well after 11.30 pm. The place was called Maplestone and was run by Donald % Gillian Sinclair. They were the greatest hosts and had tea, sandwiches and biscuits ready for us. We just hit the sack straight after that. But we did get some cool snapshots before we dozed off.
The house in itself was an old weavers' cottage from the 17th century. I just loved it! When morning broke we had breakfast downstairs. Two more guests were also there; one younger and one older guy. They were very nice and we had a good chat. But as soon as we mentioned Soul Survivor the older guy's tone dropped and he said: "I wouldn't go there if I were you. The people over there are weird." Straight afterwards he just came clean and told us he was a bit sneaky. Actually, both of them were in fact the main speakers of the festival. They also offered us a lift to Bath & West Showground, where the festival was being held. Before that we went into Shepton Mallet for a tour. It was a nice little hamlet with lots of history. Actually the little hamlet was twinned with Bollnäs (!) to my utter surprise. Talk about being close to home.
Väl framme vid West Showground så blev vi tilldelade en plätt att slå upp tältet på. Hela området var indelat i färger, som vit by nr 2, grön by nr 1 o.s.v. Vi hamnade i Blå by nr 5. Det kändes som om att de hade skockat ihop alla utlänningar på en och samma plats. I vår by hade vi irländare, skottar och ester som närmaste grannar. Första kvällen så var det ett inledningsmöte i deras JÄTTETÄLT. Jag har nog aldrig sett ett större tält någon gång. Ovanligt också att folk köar för att komma in till gudstjänst. Här i Sverige så är det snarare svårt att få någon till en gudstjänst. De hade ett gediget och samspelt lovsångslag som fick igång alla. Det var en helskön upplevelse med ca 10.000 unga (mest) och äldre människor som lovsjöng Gud som en stämma. Första kvällen så svarade ett stort antal på inbjudan till frälsning. Det rörde i mitt hjärta, en mycket fin stund.
Dagen efter så kom det hela igång på riktigt. En typisk dag kunde se ut så här:
08:00. Vaknar upp vacklar till toaletten.
08:30. Frukost!
09.30. Seminarium.
10.30. Morgonmöte i tältet.
13.00. Lunch???
14.30. Seminarium.
15.30. Botanisera bland böcker, musik...snacka med folk.
16.00. Seminarium, sedan äta något fiberfattigt.
19.00. Kvällsmöte i tältet.
22.00. Konsert eller hänga på något café.
23.30. Sova?
Det var så tydligt att det här var något för de mycket yngre, de mellan 15-24. Frun har velat åka till Soul Survivor så länge att när det äntligen var tid så hade festivalens fokus gått förbi henne på något vis. Kändes ibland som att man skulle ha varit 21 för att det skulle gälla till 100% för mig själv. Men bortsett från det så var det en härlig tid på festivalen. Undervisningen, seminarierna och människorna var helt fantastiska. En intressant iakttagelse var att man faktiskt kunde vandra omkring där sent, sent om natten på området utan att riskera att bli uppviglad eller så av fulla människor - till skillnad motför Roskilde- eller Hultsfredsfestivalen. Skönt! På kvällarna så var det alltid konserter och filmvisningar. Jag gick bara på en konsert, men det var så bra att det räckte för hela veckan! Det har blivit lite av min personliga favorit. Bandet var SPOKEN GROOVE från USA. Oj, vilken energi, passion och glöd! De var ett tvåmannaband på sång och gitarr. Paul, gitarrist med härligt fantastiskt spel på sin akustiska gitarr, och Peter, en sångare med teatraliska förtecken. Deras konsert liknade inget annat och det var en musikalisk, poetisk resa från scenen. Bland det roligaste var när de försökte läsa från en vattenflaska från Wales, på walesiska. Jag brukade ta tillfället i akt och snacka lite med dom vid bokborden när vi var i närheten. Paul gillade också Star Wars, ett pluspoäng! Jag har två kompiskort med mig och Peter & Paul här nere på sidan. Ett annat favoritkort är också den lilla tjejen som tänker ta kort på mig under en gudstjänst. Hon sprang runt och tog bilder på allt och alla. Jag var nog den enda som gav lite uppmärksamhet så hon lekte lite med mig med sin kamera. Det här kortet togs precis när hon upptäckte att jag siktade på henne med min kamera. Då fick hon bråttom att ta kort. Sött.
Efter en dryg vecka så var vi ganska nöjda. De kalla nätterna, matlagning över spritköket och campingliv tog ut sin rätt. De sista dagarna började vi så smått prata med våra grannar, mest de från Irland och Estland. Då var det så dags. Esterna bjöd oss på hamburgarfest och de var jättehärliga människor. Irländarna sjöng en knäpp sång om en guldfisk som hette Bob. Den var väldigt underlig och hade förfärligt lätt att fastna i huvudet. Jag fick faktiskt tillåtelse att filma dom. Ha ha.
English summary:
We then finally arrived at the West Showground area. It was a huge field of grass and we were appointed a place in the corner. They had everything split up in colours, i.e. - blue village, white village etc. We got to be in Blue village nr 5, where it seemed as they had placed most of all the foreigners. In our part we had Irish, Estonians and Scottish as neighbours. When the festival did begin it began with an evening meeting in a HUGE tent, the largest I've ever seen. It took well over 10.000 people and it was quite cool to be worshipping together with so many. It was also unusual to see people queing to get into a place of worship. In Sweden it's hard to get people in to churches so it was a bit different to see so many wanting to get in the tent. On the first night, a great number of people responded to the prayer of salvation. It touched my heartstrings.
On the next day it began for real. A typical day could look like this:
08.00. Wakes up and stagger to the lavatory.
08.30. Breakfast!
09.30. Seminar
10.30. Morning meeting.
13.00. Lunch?
14.30. Seminar.
15.30. Cruising through the book- cd-stands, talking to people.
16.00. Seminar, then off to eat something low of fiber!
19.00. Evening meeting.
22.00. Either go to a concert or hanging out at a café.
23.30. Sleep?
It soon became clear that this was a festival for the younger bunch, between 15-24 years. My wife had been wanting to go to Soul Survior way before she met me, now when she finally got the chance it was almost like the opportunity for her age at the time had sort of passed. I don't know how to explain it. At times it felt like you should have been 21 to really have the festival apply 100% to yourself. Still, what was good, was REALLY good. The teaching, the seminars and the people were absolutely fantastic! Another interesting observation I made was the fact that young girls could walk alone around the festival grounds well after midnight without being harrassed, or drunk gangs trying to beat up some loner middle-aged guy in an alley. What a difference if you compare to any other secular festival. Impressive. Night times offered a lot for those nocturnal people. A concert and a film show every night. I only went to one concert but it was enough to last for the entire week. The band was SPOKEN GROOVE from the US & A. What energy, what passion! They were a two-piece acoustic-slam-poet-dramatic band made up of Peter on vocals, a guy with a lot of heart for dramatic expressions, and Paul, a very skilled guitarrist that handled a guitar in a way I have never seen anyone do before. The most memorable moment on stage was when they tried to read the label on a water bottle from Wales, in Welsh! I spoke with Peter & Paul when I had the chance afterwards and they were super people. Paul liked Star Wars too by the way. That scores extra points! There are two friend-photos with me, Paul & Peter below on this page. Another of my favourite photos is of the little girl below. She ran around during one of the services taking pictures on everyone. I was one of the few who gave her recognintion so she tried to play with me with her camera. This photo is taken at the instant when she realize that I am aiming at her with my camera. Then she became very busy. Sweet.
After the week was over we could really feel the effects of a camper's life. Cold nights, very basic breakfast made over a spirit burner kitchen and the very busy time-table had left us a bit fatigue. Those last days were when we finally begun talking to our neighbours for real. The Estonians invited us to a hamburger party and they were the friendliest people. The Scottish had already left but the Irish were SO funny. The entire week they had been singing this weird song about a goldfish named Bob. I got the permission to film them actually. Ha ha. The song got stuck in your head for hours if you heard it.
Efter sista stora kvällsmötet (den STORA finalen, där Mike, som vi träffade redan på Maplestone, bl.a. skuttade runt på scenen och sjöng en alldeles egen variant av Blue Suede Shoes.) så var det ju dags att packa ihop allt. Vi fick faktiskt skjuts in till Shepton Mallet av Brad, en av våra värdar. I byn träffade vi på ett gäng nordirländare som också skulle hem. De var i en "hoppig" ålder. Bussen kom efter en stund där vi stod i regnet. Den skulle ta oss till Bristol och därifrån skulle vi byta buss mot London. Enligt biljetten skulle vi ha ungefär 45 minuter på oss inne i Bristol men den här dagen så skulle tydligen någon fotbollsstjärna gifta sig så allt blev försenat. Inte bara det, i bussen blev en av nordirländarna så åksjuk så att en mystisk magsaftsarom snabbt spred sig. Urk!
Vi hann med en lunch på Subway i Bristol innan nästa buss gick, fast det var mer som att frun satt torrskodd inne på stationen medans jag halvt som halvt trevande i en främmande stad trotsade regnet för att skaffa mat! Äntligen gick bussen. Torrt, varmt och skönt att få sitta en stund igen. Vi hade en tid att passa med vandrarhemmet i London och vi visste inte riktigt hur lång tid det skulle ta från Victoria station när vi väl hade kommit fram. Men i bussen kändes sådana strapatser långt, långt borta.
London återbesökt! Efter en lång promenad genom Hyde Park från stationen kom vi till slut fram till Hyde Park Hostel vid Inverness Terrace. Det är ett bra alternativ för oss som inte är helt täta i plånböckerna. Vi kom också fram i tid, så det blev inga extra avgifter eller att våra platser skulle avbokas. Vårt rum var ett sexbäddsrum. Där bodde också lite annat folk, basker, spanjorer och en och annan österrikare. Frun luftade sina trötta fötter men hade så ont efter vandrandet att hon inte ville gå alltför långt. Så vi höll oss mest runtomkring området nära vandrarhemmet. Vi ville bägge till Kensington Temple och fick veta att det skulle vara något speciellt där på kvällen. Efter mycket snurrande och frågande så hittade vi till slut rätt, runt 22 på kvällen. Vi kunde nästan följa ljudet av medryckande musik. Där inne så hade de nämligen femtionårsfirandet av Indien som en självständig stat och det var massor av människor uppklädda i fina indiska saaris och andra skojiga kläder. Efter underhållningen så blev alla bjudna på en låda indisk mat (såååååå gott!!!).
Eftersom frun hade ont i fötterna så strövade jag själv mesta tiden den helgen på gågatorna. Bara under dagtid då. Något som var så uppenbart var den muslimska dominansen när det gällde butiker i området. Det stod halal nästan i varje hörn med matställe där. Det kändes lite som i Melanie Phillips bok "Londonistan". I matbutiker som Tescos så kunde man finna underverk som 2 liters Dr. Pepper. Jag köpte ingen men det var ändå intressant att se att det fanns. Vi gick tillsammans för att hitta presenter till familjer och vänner den allra sista dagen innan avfärd. Jag tror att vi hittade giltigt skojiga saker till de allra flesta. Sedan for vi med Ryanair igen hem till Sverige. Det var skönt att vi reste i dagsljus (tidig kväll). När svärfar mötte upp oss vid Skavsta så var jag härligt trött och sov länge den natten...
England var kul och hoppas att vi snart kan åka dit igen.
Summary in English:
So, after the grand finale (where Mike leaped around on stage singing his very own amplified version of Blue Suede Shoes!) it was time to go home. Our village host, Brad, drove us in to Shepton Mallet and we were soon bus-driven again. After a short bus change in Bristol it was time to submerge into oblivion and get some sleep.
Upon arrival at Victoria Station we had to hurry by foot to our hostel in London on a specific time to check in. It was a swift walk I tell you! Still too cheap (read poor!) to take the bus or a taxi we hurridly made the passage through Hyde Park AAAAAND we made it in time. But it did cost, my wife's feet didn't like that walk one bit and she got blisters on them. We decided to remain in the area of the Hyde Park Hostel for the rest of our stay. However, that very night we decided to go to Kensington Temple. At first we didn't really find it, or remembered where it was. But by the help of an American couple we managed to locate it. As we approached the building we were drawn to the lively music. Inside, they celebrated India's 50th anniversary as a sovereign state. Lots of music, dancing and people dressed up in fancy Indian clothing! Afterwards everybody got a box to go with Indian spicy food. Delicious!!!!!
I took some strolls around the block by myself whenever my wife wanted to stay indoors. The hostel is a good choice for us low of funding. Nice staff too. While walking around the block the muslim dominance was so obvious around places to eat and in the shops. Almost everywhere you could see halal signs - very much like how Melanie Phillips described in her book "Londonistan". We did findpresents for our loved ones before we went home. When we finally came to Sweden and my father-in-law met up at the airport I was so very tired. I think I slept tight that night...
England was fun and hopefully we can soon go back.
Ja, vi hade det bra borta i gamla England när vi for dit. Det var väl inte exakt det vädret som vi hade hoppats på men det var mycket varmt i våra hjärtan. Jag älskar England och dess livsstil. Låt oss hoppas och be att den får bestå. Första stoppet var ju Stansted och sedan vidare mot London. Jag tycker Stansted verkar bättre än Heathrow, det är inte samma hets där. Jag kan lite tycka att Monty Pythons ord från "Heliga Graalen" passar in, när kung Arthur säger: "Åh, låt oss inte fara till Camelot, det är ett löjligt ställe.". Men istället byter man ut Camelot mot Heathrow... ha, ha! Det tog en liten stund innan engelskan satte igång, mycket beroende på att frun och jag snackade svenska med varandra hela tiden och inte så mycket hade andra att använda engelskan på annat än biljett-försäljare eller vid matställen. Men det var ju en rätt så god början bara det tycker jag. Vi tog oss från flygplatsen med National Express mot London ganska snart. Jag kunde inte sluta le när jag såg alla vägskyltar och vägar, vi var i England! Det låter lite fånigt kanske, men genom de sista 10 åren har jag blivit mer och mer anglofierad. När jag talar engelska så kommer brittiskt uttal helt automatiskt och jag har faktiskt svårt att härma t.ex. amerikansk engelska. Den har nog aldrig tilltalat mig...och så har jag fått stor hjälp av min brittiska vän Xanthe.
English summary:
Yes, we had a great time in ol´ England. The wheather was not all that good but our hearts were warm. I love England and its way of life. Let's pray it will withstand. Our first stop was Stansted airport and then London. I always thought of Stansted as a much better place than Heathrow, not as much stress. The words of King Arthur from "Monty Python & the Holy Grail" makes perfect sense: "Oh let's not go to Camelot, it's a silly place" but then replace Camelot with Heathrow. Haha! Well, it took me a while before my English kicked in. Me and my wife only spoke Swedish and the only times I used English was when we met ticket salesmen or ordered food. I felt a bit rusty. I was so happy, being back in England again. For the past 10 years I have become more and more of an anglophile. I use British pronounciation in every situation, prefer Smarties over M&M's and drink my tea! My British friend Xanthe has also been a great influence I'm sure..
Deras långfärdsbussar i England är en absolut njutning (förutom de trånga toaletterna!). Första vändan skulle vi in till London. När vi kom fram låste vi in våra väskor och bar med oss bara en varsin liten ryggsäck. Det var skönt att sträcka lite på benen efter både flyg och bussfärd. Vi höll oss mest kring området runt busstationen Victoria Station och en bit runt Green Park, fast det skulle ta evigheter innan bussen som skulle ta oss till Shepton Mallet kom. Allt vad vandrarhem, bussar och annat som man måste boka heter, var ju redan beställt i förväg. Så vi visste noga och väl att vi skulle vara i London och drälla i många timmar. P.g.a. skral ekonomi så väljer man alltid det som blir bäst för plån-boken ...eh...snål? Som en tyst fristad i stadsdjungeln så är Green Park en av de ställen där man kan koppla av. Härligt landskap och massor av träd. Det var för mig också ett kärt återseende av en lyktstolpe som jag såg första gången 2004. Den är som hämtad från C.S. Lewises böcker om Narnia, ja, man kan nästan förvänta sig att Herr Tumnus ska skutta fram i gläntan. Jag undrar om parkplanerarna tänkte på det när de ritade parken?
En annan märklig sak fick vi se i Westminister. Där finns en mycket fin katolsk kyrka och på anslagstavlan så dök ett välbekant efternamn upp. En viss Jean Gulliou skulle visst spela där den dagen. Det lät otäckt likt författaren Jan Gulliou. Frågan är bara...vad skulle den vänstervänlige ateisten Jan göra i en kyrka???
English summary:
Going by bus in England is an absolute joy (apart from the cram-spaced toilets!). We were in London for a while before we would go down to Shepton Mallet but since London is so BIG we mostly stayed around the area near Victoria Coach Station and Green Park. It was a nice change to be able to walk for a moment, since we'd been mostly in a plane or a bus up until now. Green Park is a nice haven, away from traffic, buzzing sirens and people, where you can enjoy almost total silence in some parts. It's fairly big and has a couple of slopes and nicely placed trees. For me it was also a reunion with a lamp post I saw for the first time in 2004 when we were there for the first time. It's like taken from the books of C.S. Lewis about Narnia. One could almost expect to see Mr. Tumnus skipping from the glade. I do wonder if the park-planners had that in mind when they designed the park? In Westminister there is a beautiful Catholic church. When we closed in to check it out we could see on the notice board that a Jean Gulliou would play there that day. That name sounded close to the Swedish author Jan Gulliou, but it had to be a coincidence. Surely, what would left-wing atheist Jan do in a church???
Efter ett antal timmar av turistande (den här gången hittade vi mycket lättare) så skulle vi till sist kliva på bussen söderut. Jag ville gärna njuta av resan men jag somnade till ett par gånger. När jag inte sov så tittade jag på omgivningarna eller läste lite. När vi väl kom fram så var det mörkt. Vi hade sagt till säng & frukoststället att vi skulle komma lite före 23.00 i e-brevet som vi sände innan vi lämnade Sverige. Haha... nu var vi minst 20 minuter sena. När vi klev av så gjorde också två amerikanare det. De skulle var frivilliga under festivalen och hjälpa till med allt möjligt. De bestämde sig för att gå hela vägen till området West Showground, 4 miles - ca 6 km mitt i mörka natten! Hu... fast vi såg dem senare skymta förbi under festivalen så de kom dit helskinnade. När vi till slut kom fram till Maplestone säng & frukost så väntade Donald och Gillian Sinclair på oss. De var fantastiska människor med en sådan tydlig gästfrihet. Vi kände oss som hemma på en gång..men somnade ganska duktigt efter lite té och mackor.
Dagen efter skulle vi försöka hitta ett sätt att ta oss ut till Showgroundområdet. Från Shepton Mallet skulle det gå bussar fick vi veta. Vid frukosten träffade vi två andra gäster: en äldre och en lite yngre man. De var trevliga att prata med och det var nyttigt för vår engelska också. Men så fort vi nämnde Soul Survivor så sjönk tonen genast. Den äldre mannen sa något i stil med: "Jag skulle inte åka dit om jag var ni, de är konstiga där borta." Jag blev lite obekväm men strax efter så visade det sig att de bägge skulle hålla i lite saker och vara talare någon gång under festivalen. De var Mike Pivalachi och Andy Croft och faktiskt de som var huvudtalarna! Mike grundade Soul Survivor en gång...och jag hade ingen aning om vilka de var. De erbjöd sig att skjutsa oss till festivalen. Innan dess så skulle de tvätta kläder inne i byn. Vi tog också en liten tur dit, då det var vandringsavstånd från vårat säng & frukostställe. Det var en mysig liten by, Shepton Mallet.
English summary:
Hours of touristing in London later, we finally got on the bus to take us down south. I fell asleep during travel time to and from. When I didn't sleep I read or just admired the surroundings. When we got there it was dark and about 11 pm. We didn't get to our B&B until well after 11.30 pm. The place was called Maplestone and was run by Donald % Gillian Sinclair. They were the greatest hosts and had tea, sandwiches and biscuits ready for us. We just hit the sack straight after that. But we did get some cool snapshots before we dozed off.
The house in itself was an old weavers' cottage from the 17th century. I just loved it! When morning broke we had breakfast downstairs. Two more guests were also there; one younger and one older guy. They were very nice and we had a good chat. But as soon as we mentioned Soul Survivor the older guy's tone dropped and he said: "I wouldn't go there if I were you. The people over there are weird." Straight afterwards he just came clean and told us he was a bit sneaky. Actually, both of them were in fact the main speakers of the festival. They also offered us a lift to Bath & West Showground, where the festival was being held. Before that we went into Shepton Mallet for a tour. It was a nice little hamlet with lots of history. Actually the little hamlet was twinned with Bollnäs (!) to my utter surprise. Talk about being close to home.
Väl framme vid West Showground så blev vi tilldelade en plätt att slå upp tältet på. Hela området var indelat i färger, som vit by nr 2, grön by nr 1 o.s.v. Vi hamnade i Blå by nr 5. Det kändes som om att de hade skockat ihop alla utlänningar på en och samma plats. I vår by hade vi irländare, skottar och ester som närmaste grannar. Första kvällen så var det ett inledningsmöte i deras JÄTTETÄLT. Jag har nog aldrig sett ett större tält någon gång. Ovanligt också att folk köar för att komma in till gudstjänst. Här i Sverige så är det snarare svårt att få någon till en gudstjänst. De hade ett gediget och samspelt lovsångslag som fick igång alla. Det var en helskön upplevelse med ca 10.000 unga (mest) och äldre människor som lovsjöng Gud som en stämma. Första kvällen så svarade ett stort antal på inbjudan till frälsning. Det rörde i mitt hjärta, en mycket fin stund.
Dagen efter så kom det hela igång på riktigt. En typisk dag kunde se ut så här:
08:00. Vaknar upp vacklar till toaletten.
08:30. Frukost!
09.30. Seminarium.
10.30. Morgonmöte i tältet.
13.00. Lunch???
14.30. Seminarium.
15.30. Botanisera bland böcker, musik...snacka med folk.
16.00. Seminarium, sedan äta något fiberfattigt.
19.00. Kvällsmöte i tältet.
22.00. Konsert eller hänga på något café.
23.30. Sova?
Det var så tydligt att det här var något för de mycket yngre, de mellan 15-24. Frun har velat åka till Soul Survivor så länge att när det äntligen var tid så hade festivalens fokus gått förbi henne på något vis. Kändes ibland som att man skulle ha varit 21 för att det skulle gälla till 100% för mig själv. Men bortsett från det så var det en härlig tid på festivalen. Undervisningen, seminarierna och människorna var helt fantastiska. En intressant iakttagelse var att man faktiskt kunde vandra omkring där sent, sent om natten på området utan att riskera att bli uppviglad eller så av fulla människor - till skillnad motför Roskilde- eller Hultsfredsfestivalen. Skönt! På kvällarna så var det alltid konserter och filmvisningar. Jag gick bara på en konsert, men det var så bra att det räckte för hela veckan! Det har blivit lite av min personliga favorit. Bandet var SPOKEN GROOVE från USA. Oj, vilken energi, passion och glöd! De var ett tvåmannaband på sång och gitarr. Paul, gitarrist med härligt fantastiskt spel på sin akustiska gitarr, och Peter, en sångare med teatraliska förtecken. Deras konsert liknade inget annat och det var en musikalisk, poetisk resa från scenen. Bland det roligaste var när de försökte läsa från en vattenflaska från Wales, på walesiska. Jag brukade ta tillfället i akt och snacka lite med dom vid bokborden när vi var i närheten. Paul gillade också Star Wars, ett pluspoäng! Jag har två kompiskort med mig och Peter & Paul här nere på sidan. Ett annat favoritkort är också den lilla tjejen som tänker ta kort på mig under en gudstjänst. Hon sprang runt och tog bilder på allt och alla. Jag var nog den enda som gav lite uppmärksamhet så hon lekte lite med mig med sin kamera. Det här kortet togs precis när hon upptäckte att jag siktade på henne med min kamera. Då fick hon bråttom att ta kort. Sött.
Efter en dryg vecka så var vi ganska nöjda. De kalla nätterna, matlagning över spritköket och campingliv tog ut sin rätt. De sista dagarna började vi så smått prata med våra grannar, mest de från Irland och Estland. Då var det så dags. Esterna bjöd oss på hamburgarfest och de var jättehärliga människor. Irländarna sjöng en knäpp sång om en guldfisk som hette Bob. Den var väldigt underlig och hade förfärligt lätt att fastna i huvudet. Jag fick faktiskt tillåtelse att filma dom. Ha ha.
English summary:
We then finally arrived at the West Showground area. It was a huge field of grass and we were appointed a place in the corner. They had everything split up in colours, i.e. - blue village, white village etc. We got to be in Blue village nr 5, where it seemed as they had placed most of all the foreigners. In our part we had Irish, Estonians and Scottish as neighbours. When the festival did begin it began with an evening meeting in a HUGE tent, the largest I've ever seen. It took well over 10.000 people and it was quite cool to be worshipping together with so many. It was also unusual to see people queing to get into a place of worship. In Sweden it's hard to get people in to churches so it was a bit different to see so many wanting to get in the tent. On the first night, a great number of people responded to the prayer of salvation. It touched my heartstrings.
On the next day it began for real. A typical day could look like this:
08.00. Wakes up and stagger to the lavatory.
08.30. Breakfast!
09.30. Seminar
10.30. Morning meeting.
13.00. Lunch?
14.30. Seminar.
15.30. Cruising through the book- cd-stands, talking to people.
16.00. Seminar, then off to eat something low of fiber!
19.00. Evening meeting.
22.00. Either go to a concert or hanging out at a café.
23.30. Sleep?
It soon became clear that this was a festival for the younger bunch, between 15-24 years. My wife had been wanting to go to Soul Survior way before she met me, now when she finally got the chance it was almost like the opportunity for her age at the time had sort of passed. I don't know how to explain it. At times it felt like you should have been 21 to really have the festival apply 100% to yourself. Still, what was good, was REALLY good. The teaching, the seminars and the people were absolutely fantastic! Another interesting observation I made was the fact that young girls could walk alone around the festival grounds well after midnight without being harrassed, or drunk gangs trying to beat up some loner middle-aged guy in an alley. What a difference if you compare to any other secular festival. Impressive. Night times offered a lot for those nocturnal people. A concert and a film show every night. I only went to one concert but it was enough to last for the entire week. The band was SPOKEN GROOVE from the US & A. What energy, what passion! They were a two-piece acoustic-slam-poet-dramatic band made up of Peter on vocals, a guy with a lot of heart for dramatic expressions, and Paul, a very skilled guitarrist that handled a guitar in a way I have never seen anyone do before. The most memorable moment on stage was when they tried to read the label on a water bottle from Wales, in Welsh! I spoke with Peter & Paul when I had the chance afterwards and they were super people. Paul liked Star Wars too by the way. That scores extra points! There are two friend-photos with me, Paul & Peter below on this page. Another of my favourite photos is of the little girl below. She ran around during one of the services taking pictures on everyone. I was one of the few who gave her recognintion so she tried to play with me with her camera. This photo is taken at the instant when she realize that I am aiming at her with my camera. Then she became very busy. Sweet.
After the week was over we could really feel the effects of a camper's life. Cold nights, very basic breakfast made over a spirit burner kitchen and the very busy time-table had left us a bit fatigue. Those last days were when we finally begun talking to our neighbours for real. The Estonians invited us to a hamburger party and they were the friendliest people. The Scottish had already left but the Irish were SO funny. The entire week they had been singing this weird song about a goldfish named Bob. I got the permission to film them actually. Ha ha. The song got stuck in your head for hours if you heard it.
Efter sista stora kvällsmötet (den STORA finalen, där Mike, som vi träffade redan på Maplestone, bl.a. skuttade runt på scenen och sjöng en alldeles egen variant av Blue Suede Shoes.) så var det ju dags att packa ihop allt. Vi fick faktiskt skjuts in till Shepton Mallet av Brad, en av våra värdar. I byn träffade vi på ett gäng nordirländare som också skulle hem. De var i en "hoppig" ålder. Bussen kom efter en stund där vi stod i regnet. Den skulle ta oss till Bristol och därifrån skulle vi byta buss mot London. Enligt biljetten skulle vi ha ungefär 45 minuter på oss inne i Bristol men den här dagen så skulle tydligen någon fotbollsstjärna gifta sig så allt blev försenat. Inte bara det, i bussen blev en av nordirländarna så åksjuk så att en mystisk magsaftsarom snabbt spred sig. Urk!
Vi hann med en lunch på Subway i Bristol innan nästa buss gick, fast det var mer som att frun satt torrskodd inne på stationen medans jag halvt som halvt trevande i en främmande stad trotsade regnet för att skaffa mat! Äntligen gick bussen. Torrt, varmt och skönt att få sitta en stund igen. Vi hade en tid att passa med vandrarhemmet i London och vi visste inte riktigt hur lång tid det skulle ta från Victoria station när vi väl hade kommit fram. Men i bussen kändes sådana strapatser långt, långt borta.
London återbesökt! Efter en lång promenad genom Hyde Park från stationen kom vi till slut fram till Hyde Park Hostel vid Inverness Terrace. Det är ett bra alternativ för oss som inte är helt täta i plånböckerna. Vi kom också fram i tid, så det blev inga extra avgifter eller att våra platser skulle avbokas. Vårt rum var ett sexbäddsrum. Där bodde också lite annat folk, basker, spanjorer och en och annan österrikare. Frun luftade sina trötta fötter men hade så ont efter vandrandet att hon inte ville gå alltför långt. Så vi höll oss mest runtomkring området nära vandrarhemmet. Vi ville bägge till Kensington Temple och fick veta att det skulle vara något speciellt där på kvällen. Efter mycket snurrande och frågande så hittade vi till slut rätt, runt 22 på kvällen. Vi kunde nästan följa ljudet av medryckande musik. Där inne så hade de nämligen femtionårsfirandet av Indien som en självständig stat och det var massor av människor uppklädda i fina indiska saaris och andra skojiga kläder. Efter underhållningen så blev alla bjudna på en låda indisk mat (såååååå gott!!!).
Eftersom frun hade ont i fötterna så strövade jag själv mesta tiden den helgen på gågatorna. Bara under dagtid då. Något som var så uppenbart var den muslimska dominansen när det gällde butiker i området. Det stod halal nästan i varje hörn med matställe där. Det kändes lite som i Melanie Phillips bok "Londonistan". I matbutiker som Tescos så kunde man finna underverk som 2 liters Dr. Pepper. Jag köpte ingen men det var ändå intressant att se att det fanns. Vi gick tillsammans för att hitta presenter till familjer och vänner den allra sista dagen innan avfärd. Jag tror att vi hittade giltigt skojiga saker till de allra flesta. Sedan for vi med Ryanair igen hem till Sverige. Det var skönt att vi reste i dagsljus (tidig kväll). När svärfar mötte upp oss vid Skavsta så var jag härligt trött och sov länge den natten...
England var kul och hoppas att vi snart kan åka dit igen.
Summary in English:
So, after the grand finale (where Mike leaped around on stage singing his very own amplified version of Blue Suede Shoes!) it was time to go home. Our village host, Brad, drove us in to Shepton Mallet and we were soon bus-driven again. After a short bus change in Bristol it was time to submerge into oblivion and get some sleep.
Upon arrival at Victoria Station we had to hurry by foot to our hostel in London on a specific time to check in. It was a swift walk I tell you! Still too cheap (read poor!) to take the bus or a taxi we hurridly made the passage through Hyde Park AAAAAND we made it in time. But it did cost, my wife's feet didn't like that walk one bit and she got blisters on them. We decided to remain in the area of the Hyde Park Hostel for the rest of our stay. However, that very night we decided to go to Kensington Temple. At first we didn't really find it, or remembered where it was. But by the help of an American couple we managed to locate it. As we approached the building we were drawn to the lively music. Inside, they celebrated India's 50th anniversary as a sovereign state. Lots of music, dancing and people dressed up in fancy Indian clothing! Afterwards everybody got a box to go with Indian spicy food. Delicious!!!!!
I took some strolls around the block by myself whenever my wife wanted to stay indoors. The hostel is a good choice for us low of funding. Nice staff too. While walking around the block the muslim dominance was so obvious around places to eat and in the shops. Almost everywhere you could see halal signs - very much like how Melanie Phillips described in her book "Londonistan". We did findpresents for our loved ones before we went home. When we finally came to Sweden and my father-in-law met up at the airport I was so very tired. I think I slept tight that night...
England was fun and hopefully we can soon go back.