Hur man agerar vänligt / To act kindly

Tänk så konstigt man kan reagera beroende på vilken sinnesstämning man är i. Bara i tisdags (12/2) så hade jag, frun och Ejra varit ute på en liten åktur till Landskrona eftersom vi bägge var lediga. Som vanligt så blir man svulten innan det är färdigt, och när vi kom tillbaka till Hjärup igen så var det allvarlig kris. Vi har en järngrind in till vår del av huset och den ligger precis mitt i vägen för trafiken i vårt grannskap. En av oss får alltid gå ut och öppna den och hålla utkik efter andra bilar medan den andra sakta får krypa för att knöka sig in genom grindarna utan att skrapa lacken.

Så skedde det. En dam kom på cykel och bröt på något konstigt språk. Hon undrade om det fanns någon toalett i närheten, kanske i en skola eller så. Eftersom jag var svulten så dirigerade jag henne bort till någon onämnbar gata längre ner i vårt område. När hon hade fått samma storlek som en smurf på cykel (det tog inte lång tid, hon var nog nödig!) i horisonten började jag tänka: "Hmm... hon kunde ju ha använt vår toalett." Men det slog jag snabbt ur huvudet. Jag var ju svulten! Mat först till mig och mina närmaste, sedan kan man börja oroa sig för andra I-landsproblem, som att någon på cykel vill ha tag på en toalett.

Såklart, det kristna sättet hade ju varit att bjuda in damen till toaletten och sedan önska fortsatt god tur. Men jag tänkte bara på mat den stunden. Så underligt hur vi människor fungerar, vi är nog egentligen ganska egoistiska när allt kommer omkring.


Summary in English:

It's very odd how you react depending on what mood you're in. Just yesterday me, my wife and Ejra had come back from a day-trip in Landskrona since we both had the day off. In normal fashion we became hungry so while back in Hjärup we were really starving. To get to our house you have to pass an iron-gate and it's placed facing the road in our neighbourhood. That means that one of us always have to step out of the car to open it and look out for more cars coming to pass outside our gates. The driver then needs to cruise gently pass the gates without scratching the paint job.

And so it happened. A lady came along on a bike and spoke with a funny accent from another language. She was wondering where she could find a toilett nearby, maybe in a school or so. Since I was starving I directed her further down the street into some obscure area nearby. When she had the size of a smurf on a bike (it didn't take long, she was probably desperate by then!) in the horizon I began to think: "Well, she could have used our toilet.". But I soon swept that away from my thinking. I am hungry! First food for me and my closest of kin, then you can start worrying about some industrial-country problem, like someone on a bike looking for a toilet.

Of course the Christian thing to do would have been to invite the lady to use our toilet and then wish a continuous happy trip. But all I could think of was food in that moment. It's kind of interesting how we humans work, we are probably more egoistical than we'd like to shine on.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback