Försvunnen / Vanished
Igår skulle jag ta med Gunnar till jobbet. Allt gick bra i början, jag cyklade med honom till Landskrona station och låste fast cykeln som jag brukar (när jag väl cyklar, är så eländigt lat så!) innan jag gick vidare till tågen. Tåget kom och jag klev på. Lite folk på tåget på en söndag. Det kom inte ens någon kontrollant på det tåget fast att jag satt in i det sista redo med mitt Skånekort. De nya hörlurarna från Mediamarkt till MP3spelaren satt som ett smäck i örat och det blev efterhand lite läskigt att inte höra något annat än musiken (försök att lyssna till "Death Requiem" med Mortification flera gånger, huga!) så jag stängde av. Ah...tågljud med en liten X2000 skruv till melodin.
Jag började må illa redan innan jag klev på tåget igår. Det var säkert en kombination av dålig sömn- och kosthållning i flera dagar, samt en underlig slemhosta som aldrig bryter ut. Det snurrade flera gånger i huvudet på ett sätt som påminner om yrsel kontra svimfärdig. Inte bra.
*Pling*, vi närmar oss nu Malmö central som också är slutstation för tåget.
Jag gick ur tåget och kom på efter exakt fem meter: var är Gunnar någonstans? Fort in igen i tåget och kryssa mellan morgontrötta pendlare som suckade långsamt av trött irritation då jag försökte klämma mig mellan dem och sätena på tåget för att hitta tillbaka till min plats. Han var inte där! Jag ringde fort till min fru, som i och för sig hade åkt till kyrkan för gudstjänst men kanske bara hade telefonen på ljudlöst. Om Gunnar var kvar och väntade på stationen kunde kanske hon hämta honom. Allt som mötte mig var ett mobilsvar. Jag läste hastigt in något osammanhängade om att Gunnar blev kvarlämnad på stationen och tog buss 8 mot Kastanjegården. När jag hoppade av vid Triangeln för att gå till jobbet mådde jag väldigt illa. Tänk om jag gör en Eva Nazemson (utan mensvärk) och hulkar upp på gatan? Iiii...jag ringer till jobbet och förklarar läget. Går sedan vingligt genom gatorna i Malmö förbi Sci-Fi bokhandeln mot närmaste busshållplats och hoppas att Gunnar är kvar på stationen.
Telefonen ringer, det är frun. Hon hittade Gunnar i påsen där jag hade lämnat honom. Pusta ut. Han blev inte stulen ändå. Gunnar är alltså min nalle som jag fick när jag började på Build-A-Bear, och ett av våra fokus denna vecka var att ta med vår första nalle till jobbet. Jag hade med honom i en påse som jag tryggt lade ifrån mig medan jag skulle låsa cykeln vid stationen. Sedan hade jag glömt honom liggande på en betongrefug. Som ni ser sitter han och tar det lite lugnt efter uppståndelsen igår...
Summary in English:
Yesterday I was supposed to bring Gunnar with me to work. It all started ok and I rode a bike with him all the way to Landskrona train station. There I locked my bike as I'm in the habit of doing before jumping aboard the train bound for Malmö. Not too much people going by train on a Sunday, no one even bothered to see the tickets. The new head-phones from Media Markt shuts out the normal world and after a while it becomes kind of scary not being able to hear anything else than the music (try listening to "Death Requiem" by Mortification several times...) so I shut it off.
I started to feel nauseous even before I left home that morning. Surely a combination of lack of sleep and good food habits, and to top it off I have had this weird slime-coughing that has been on for days. I felt dizzy most of the time. Not good.
*Pling*, we are now close to Malmö central station, which also will be the final destination for this train.
As I came off the train I only reached like 5 metres: where was Gunnar? I ran back to the train and squeezed myself passed annoyed people fresh off their morning coffee to try to find my spot. But I couldn't find him! I called my wife, though knowing she had set off to church and probably had her phone off. But I left a message and hoped that she could in that case find Gunnar and drive him home if he had been left at the station. It's getting worse with my head so I call in sick at my job and leave for the train station again.
The phone rings! It's the Mrs. and she has found Gunnar in the bag where I had left him. And he had not been stolen as I'd feared. Gunnar then, is my bear, the first I got when I began working at Build-A-Bear. For the occasion yesterday we were asked to take our bears with us and I had put him in a bag, which I had placed on the concrete while I was locking my bike. Then I had just left him there and walked to the trains. As you can see he is now resting from all commotion...
Jag började må illa redan innan jag klev på tåget igår. Det var säkert en kombination av dålig sömn- och kosthållning i flera dagar, samt en underlig slemhosta som aldrig bryter ut. Det snurrade flera gånger i huvudet på ett sätt som påminner om yrsel kontra svimfärdig. Inte bra.
*Pling*, vi närmar oss nu Malmö central som också är slutstation för tåget.
Jag gick ur tåget och kom på efter exakt fem meter: var är Gunnar någonstans? Fort in igen i tåget och kryssa mellan morgontrötta pendlare som suckade långsamt av trött irritation då jag försökte klämma mig mellan dem och sätena på tåget för att hitta tillbaka till min plats. Han var inte där! Jag ringde fort till min fru, som i och för sig hade åkt till kyrkan för gudstjänst men kanske bara hade telefonen på ljudlöst. Om Gunnar var kvar och väntade på stationen kunde kanske hon hämta honom. Allt som mötte mig var ett mobilsvar. Jag läste hastigt in något osammanhängade om att Gunnar blev kvarlämnad på stationen och tog buss 8 mot Kastanjegården. När jag hoppade av vid Triangeln för att gå till jobbet mådde jag väldigt illa. Tänk om jag gör en Eva Nazemson (utan mensvärk) och hulkar upp på gatan? Iiii...jag ringer till jobbet och förklarar läget. Går sedan vingligt genom gatorna i Malmö förbi Sci-Fi bokhandeln mot närmaste busshållplats och hoppas att Gunnar är kvar på stationen.
Telefonen ringer, det är frun. Hon hittade Gunnar i påsen där jag hade lämnat honom. Pusta ut. Han blev inte stulen ändå. Gunnar är alltså min nalle som jag fick när jag började på Build-A-Bear, och ett av våra fokus denna vecka var att ta med vår första nalle till jobbet. Jag hade med honom i en påse som jag tryggt lade ifrån mig medan jag skulle låsa cykeln vid stationen. Sedan hade jag glömt honom liggande på en betongrefug. Som ni ser sitter han och tar det lite lugnt efter uppståndelsen igår...
Summary in English:
Yesterday I was supposed to bring Gunnar with me to work. It all started ok and I rode a bike with him all the way to Landskrona train station. There I locked my bike as I'm in the habit of doing before jumping aboard the train bound for Malmö. Not too much people going by train on a Sunday, no one even bothered to see the tickets. The new head-phones from Media Markt shuts out the normal world and after a while it becomes kind of scary not being able to hear anything else than the music (try listening to "Death Requiem" by Mortification several times...) so I shut it off.
I started to feel nauseous even before I left home that morning. Surely a combination of lack of sleep and good food habits, and to top it off I have had this weird slime-coughing that has been on for days. I felt dizzy most of the time. Not good.
*Pling*, we are now close to Malmö central station, which also will be the final destination for this train.
As I came off the train I only reached like 5 metres: where was Gunnar? I ran back to the train and squeezed myself passed annoyed people fresh off their morning coffee to try to find my spot. But I couldn't find him! I called my wife, though knowing she had set off to church and probably had her phone off. But I left a message and hoped that she could in that case find Gunnar and drive him home if he had been left at the station. It's getting worse with my head so I call in sick at my job and leave for the train station again.
The phone rings! It's the Mrs. and she has found Gunnar in the bag where I had left him. And he had not been stolen as I'd feared. Gunnar then, is my bear, the first I got when I began working at Build-A-Bear. For the occasion yesterday we were asked to take our bears with us and I had put him in a bag, which I had placed on the concrete while I was locking my bike. Then I had just left him there and walked to the trains. As you can see he is now resting from all commotion...
Kommentarer
Trackback